Bokrecension: Call me by your name - André Aciman (Svenska Dagbladet 190115)
Fjolårets Oscarsnominerade film ”Call me by your name” bygger på André Acimans bok med samma namn. Nu har den kommit ut på svenska. Ida Therén läser en poetisk roman som fungerar som homosexuell samtidsklassiker men också blir allmängiltig.
Publicerad 2019-01-15
Call me by your name
Författare André AcimanGenre ProsaFörlag Brombergs
Översättare: Peter Samuelsson 261 s
Hur har man sex efter metoo? Det är en fråga som dykt upp flera gånger i min omgivning, på sista tiden. Det är inte konstigt – vi är många som tvingats omvärdera tidigare sexuella erfarenheter i ljuset av insikterna metoo har gett oss. Minnen där vi anklagat oss själva för att ha varit fåniga eller pryda, har omklassificerats i hjärnans arkiv till det de faktiskt hela tiden var: gråzons-övergrepp eller – rent av – renodlade våldtäkter.
I en tid då vi kollektivt omförhandlar vad samtycke och hälsosamma relationer är, kom fjolårets Oscarsnominerade filmatisering av André Acimans roman från 2007, ”Call me by your name”, helt rätt i tiden. Boken – som nu kommer ut på svenska – är full av det outtalade, blickar, längtan. Alla de där små stegen som skapar spänning och det som jag tror är nyckeln, till sex efter #metoo-frågan: intimitet. Den där besvärliga samvaron då vi sakta lär känna varandra, och som det är lätt att skippa i en pornograferad samtid av slit och släng och app-dejtande, som helst väjer för långsamma, råa, obekväma känslor som kan tvinga oss att känna saker, på djupet.
Det är det där utdragna stretchandet ner i känslomässig spagat som vi får följa i ”Call me by your name”. Berättaren Elio återger vad som händer honom sommaren 1983 då han, en 17-årig försigkommen professors-son som mest sitter och läser klassiker, möter den mer världsvana 24-årige forskaren Oliver.
Oliver har kommit till Elios familjegods på Italienska rivieran för att arbeta med ett bokmanus. Båda killarna är judar, vilket skapar ytterligare djup i den tvillingartade relationen som i sakta mak växer fram, mest genom blickar och tyst spel, innan de äntligen får varandra efter mer än halva boken.
“Vi slösade bort så många dagar – så många veckor.” ”Slösade? Jag vet inte. Vi kanske behövde tid på oss för att komma fram till att vi ville det här.”
Att det är två män som förälskar sig i varandra har betydelse men vi slipper den klassiska snyftaren om den olyckliga bögen som ska komma ut för sina bakåtsträvande föräldrar. Fokus ligger istället på åtrån, utan att världens fördomar saboterar relationen, vilket gör att attraktionen får möjlighet att sväva fritt. På samma utopiska vis tillåts männens sexualitet vara flytande och utforskande: de ligger ömsom med varandra, ömsom med olika kvinnor. Solen skiner, de badar och cyklar till olika byar som på Duras-vis omnämns bara med sin första bokstav.
En idyllisk värld av sol, läsning och ungdomligt sexliv målas fram, det är som erotik specialskriven för folk som alltid drömt om att prata om Haydn i timtal med sin älskare. Bokens pre-AIDS-åttiotal ligger bara trettio år tillbaka i tiden, men det känns mer Oscar Wildes 1800-tal än samtida.
De båda männen tvinnas samman, till en enda varelse i den drömska miljön.
“Ville jag vara som han? Ville jag vara han? Eller ville jag bara ha honom?”
När romansen går från stilla trånande till fysiskt fullbordande väljer männen, som det anspelas på i titeln, att ropa sina egna namn i stundens hetta. “”Kalla mig vid ditt namn, så kallar jag dig vid mitt” [...] Och när jag sa hans namn som om det var mitt försatte det mig i ett tillstånd som jag aldrig har delat med någon annan i mitt liv vare sig förr eller senare.” De speglas, förenas, till en egen organism.
”Call me by your name” är en poetisk, lättläst roman som fungerar som homosexuell samtidsklassiker men också blir allmängiltig. I dess kärna finns den unge mannen som blir vuxen genom att möta världen utanför sin trygga bubbla – och samtidigt, sig själv. Den utvecklingen berör alla, bortom både samhällsklass och sexuell läggning. För vem vill inte, i slutänden, komma en annan människa nära, bli sedd på djupet och känna sig levande?
Publicerad i Svenska Dagbladet 15 januari 2019
Läs hela recensionen här
