IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Krönika: Att visa känslor är sällan accepterat (Jönköpings-Posten aug 2018)

Krönika: Att visa känslor är sällan accepterat (Jönköpings-Posten aug 2018)

Nyligen grät jag så mycket under min yogaklass att läraren fick gå och hämta papper så att jag kunde snyta mig. Efteråt sa jag till grannen bredvid att hon inte behövde vara orolig, jag var inte sjuk utan bara lite känslosam. "Lite saker kom upp, men nu mår jag bra." "Jaså, jag tänkte att du fått nån förkylning."

Obekväm mumlade hon något och smet snabbt iväg med en nästan äcklad min som avslöjade att hon hade föredragit sjukdomen hon trodde jag dragit på mig, före att jag legat där granne med hennes yogamatta och visat sådan svaghet.

Att visa känslor är sällan särskilt accepterat, i alla fall inte i Sverige.

Pratar man med män så verkar det vara ännu svårare för dem, att finna utrymmen där det är okej eller ens göra det när de är ensamma. Inte för att de inte har en massa känslor som ligger och bubblar under ytan – utan för att de alltid har fått lära sig att bita ihop, att vara tuffa och inga mesiga mjukisar. Tränga undan känslorna in i en liten låda, där de inte ens vågar glänta på dörren av rädsla för vad som kommer ut. Det är inte konstigt att självmord är ett sådant utbrett problem bland generationerna av män som fått lära sig att män aldrig gråter.

I samband med #metoo-konversationen i höstas pratades det mycket om skadorna av så kallad "giftig manlighet". När man pratar om sådana saker känner sig vissa män attackerade och tror att man är emot män. Tvärtom, skulle jag säga. Det handlar om att vara emot idén att män måste stänga av sina känslor och vara dominanta alfa-typer för att anses som värdefulla. Att vara emot toxisk manlighet är att vara förkänslomässigt närvarande, generösa, ärliga och respektfulla, helt fantastiska män.

Jag tror att det alla människor verkligen drömmer om innerst inne, är att känna kontakt. Med andra varelser, med världen och kanske, för många, något större. Jag tror också att känslor vi inte möter och processar lagras i kroppen, och skapar blockeringar som gör det svårare för oss att vara fullständigt öppna mot omgivningen och alla dess möjligheter.

Jag är övertygad om att kontakt med våra egna känslor - de positiva såväl som de negativa - gör det lättare att vara i kontakt med andra människor och därmed hela världen. Det är lätt att säga att andra behöver ändra på sig och att planeten behöver bli en bättre plats. Men många trasiga delar blir sällan en bra helhet. Jag tror att läkningsprocessen börjar med oss själva.

Därför hoppas jag att det en dag blir lika normalt att snyta sig för att en känslostorm vällt fram under en yogaposition som öppnar upp höfterna och skapat tårar som att snyta sig på rasten under en skolstartsförkylning. För såväl kvinnor som män. Den dagen tror jag att världen är lite mer balanserad.

PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN AUG 2018 (LÄNK)

Krönika: Att hitta sitt kall i livet (Jönköpings-Posten, 072918)

Krönika: Att hitta sitt kall i livet (Jönköpings-Posten, 072918)

Krönika: Det hårda debattklimatet (Jönköpings-Posten juni 2018)

Krönika: Det hårda debattklimatet (Jönköpings-Posten juni 2018)