IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Min älskade älskling - Gabriel Tallent (SvD nov 2018)

Bokrecension: Min älskade älskling - Gabriel Tallent (SvD nov 2018)

Skärmavbild 2018-12-28 kl. 13.31.04.png

“Min älskade älskling” kan vara den värsta bok jag läst. Men då menar jag inte som i usel. Bara som i den som fått mig att må allra sämst. Redan efter trettio sidor där huvudpersonen, Julia som kallas Turtle, våldtas av sin pappa börjar jag tvivla på om jag pallar att läsa klart den över huvud taget. Den debuterande författaren Gabriel Tallent lyckas väcka känslor i mig som jag aldrig känt, tillsammans. Äckel, illamående, vidrig kittling, sorg. Och det är ju det bra litteratur kan göra - att få en känna saker. Det är bara jobbigt att känslorna är så, just det. Jobbiga.

Turtle är på väg in i puberteten. Hennes skolresultat är kassa, men inte för att hon är korkad utan för att hon har svårt att hitta motivationen. Det är inte så konstigt med tanke på att hennes pappa isolerar henne upp i skogen, bland norra Kaliforniens gamla hippies nära Mendocina med sina gamla hippies från sena 1960-talet, där Tallent själv växte upp. Turtles uppväxt påminner oss om Mowgli och civilisationskritiska kult-romanen Ishmael. Samtidigt som hon rör sig nära vildmarken hjärntvättas hon till i en incestuös relation med den sadistiska våldsamma pappan. 

Turtle internaliserar pappans misogyni och föraktar andra kvinnor och kvinnan i sig själv. Och det är just där kärnan av boken ligger. För det är inte bara en roman om en störd pappa och en plågad dotter, utan jag läser den som en parabel över vad som händer, när den maskulina energin blir giftig och går från omhändertagande och en trygghet till känslokall logik, våld och dominans. När den feminina energin som existerar i oss alla helt dövas, den som står för medkänsla, empati, värme. Kärlek.

I min älskade.. får vi se en del av vad som pågår hos offren för pedofili och incest, den totalt nedbrutna självkänslan och Stockholmssyndromet hos Turtle som inte tycker sig vara värd något, så när pappan våldtar henne är det det närmaste hon kommer uppskattning.

“Jag älskar honom, jag älskar honom så jäkla mycket […] jag hatar honom, men jag är osäker i mitt hat; jag är skamsen och tvivlar på mig själv och hatar mig själv nästan lite för mycket för att klandra honom; sådan är jag, en jävla subba”

Turtle möter den “vanliga” vita privilegierade världen, genom två unga killar som hon träffar på sina långa vandringar i skogen. De söker äventyret, vill komma nära “naturen” och existensen, är det hennes själva pulsåder. De unga männen är Beckett-lika figurer, som pratar om varandra, med intellektuellt skämtande snack: 

“”Vi är körda”, säger Brett. ”Vi kommer aldrig någonsin ta oss hem igen. Vi är helt körda.” ”Precis”, säger Jacob med andakt, orden fulla av njutning. ”Precis.” “

Kontrasten blir avgrundsdjup mellan Turtles pappas hemplockade nässelte och hemslaktade rådjur, och pojkarnas familjs årgångsviner och ahi-tonfisk på en bädd av vildris och grillad broccolini.

Den amerikanska fetischen vid vapen, för att “försvara” sig blir nästan en egen person i romanen, där Turtle maniskt smörjer in sin pistol, bär runt den överallt och pappan är helt besatt av vapen. Det uttrycks särskilt i en scen som involverar ett annat barn som jag önskar att jag kunde radera från min minnesbank, men som jag dessvärre tror är fast där för alltid.

Även om det här är en helt extrem roman, tror jag den kan påminna de flesta läsare om något i oss själva. Om osanningarna som vi intalar oss är sanningar om oss, från omgivningens missbedömningar och lögner.

Jag sträckläste den här bokens nästan 450 sidor, knappt utan att röra mig ur stolen. Här vill jag flika in att jag tycker att en del av dem hade kunnat ryka – apropå att döda sina älsklingar. Gång på gång kom jag på mig själv med att spänna hela kroppen och glömma att andas. Jag ville bara att den skulle vara över, så jag skulle få veta att allt blev bra till slut. Om så är fallet tänker jag inte avslöja. Men jag kan rekommendera boken – utom till den som brukar rygga undan för saker som kan trigga PTSD. För varenda sida i den här boken behöver en “trigger warning”.

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET NOVEMBER 2018

Krönika: Det är dags att prata med barnen om porr (Jönköpings-Posten nov 2018)

Krönika: Det är dags att prata med barnen om porr (Jönköpings-Posten nov 2018)

Bokrecension: Joakim Pirinen - Anspråkslösa förlag - Svenska Dagbladet 021119

Bokrecension: Joakim Pirinen - Anspråkslösa förlag - Svenska Dagbladet 021119