IDA THERÉN ÄR skönlitterär författare och FRILANSSKRIBENT, BASERAD I LOS ANGELES och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR, konst och frågor som berör kvinnor och barn.

Läs mer om mig här

Filmrecension: Wiener Dog av Todd Solondz – Dagens ETC 170407

Filmrecension: Wiener Dog av Todd Solondz – Dagens ETC 170407

Vad innebär det att vara människa? Det är en kärnfråga i Todd Solontz nya film Wiener Dog. En film som får Ida Therén att hellre vilja vara hund.

wienerdog

 

Todd Solondz gör oftast filmer om dysfunktionella människor. Precis som i tidigare verk, som indiekultfilmerna Storytelling och Happiness, består den av lapptäckslika delar som sys ihop med hjälp av en röd tråd. I det här fallet: en tax, som på engelska har fått smeknamnets Weiner dog – eftersom de liknar en korv (weiner) med fyra ben. Hunden framställs som en cowboy som tar sig genom livet mellan olika ägare, som alla representerar olika åldrar för människan. 

Det börjar med barnet, som nyss tillfrisknat från cancer och genom relationen med hunden ställer svåra existensiella frågor till föräldrarna. För svåra för dem: mamman (en frånvarande Julie Delpy) svarar att de inte tror på Gud utan på kärlek, sanning och medkänsla. Alt de själva inte verkar ha någon koll på när de är kalla, känslomässigt avstängda och ljuger för pojken. 

Hunden får också bo hos ett underbart ungt par som båda har Downs syndrom – normbrytare i samhället men de solklart mest kärleksfulla och rimliga människorna i filmen. Samtidigt undviker Solondz den vanliga klyschan att göra alla minoriteter till ”hjältar”. Ingen i filmen är perfekt – oavsett hudfärg och typ av kromosomer. 

En annan hundägare är den åldrande och filmprofessorn (en butter Danny DeVito), som lever i sin bubbla av tokroliga skämt medan hans dåliga hälsa är ett dödshot och karriär går åt skogen. Den svarta rektorn (en solklar Sharon Washington) har en bokhylla med böcker om rasism och eleverna pratar om intersektionalitet, medan han funderar kring vad som händer om man stoppar in en explosion mitt i en filmhandling. Och exakt det gör han på sin hatade filmskola– med hemmabyggd bomb fastbunden på stackars Wiener dog. 

Vi går vidare till nästa hundägare: en döende vit dam (en tjurig Ellen Burstyn), som möts av vad hennes liv hade varit om hon hade varit snällare, mer öppen, valt kärlek istället för bitterhet. Nu är det för sent. 

 

Solondz lakoniska – och lätt morbida – humor svävar över filmen, som ställer frågor om empati och vad ett djur – och människa – är. Den är också bildmässigt fascinerande, varenda ruta känns som fotokonst. Kika till exempel efter hur han använder det gyllene snittet, och diagonaler, i ofta stillastående rutor som vid första anblick verkar enkla men är levande och intressanta att se på. Det är inspirerande för oss foto-vanlisar som försöker fota med mobilen och inte fattar varför vissa bilder blir urtrista oavsett vad de föreställer, men en annan vinkel kan göra bilden tilltalande. Hur bilden komponeras spelar roll

Det finns många minnesvärda scener där humor blandas med intelligent dialog. Som där pojken frågar sin typ-A-pappa vad ”housebroken” (rumsren) betyder. Att hundens vilja bryts ner, förklarar pappan. För att lyda människan. ”Så den beter sig mer som en människa”, säger han. Pojken frågar då ”Vad är vilja?” ”Det som gör dig till dig”, säger pappan och tar en alvedon. Alltså, det som ska brytas ner. Kul. 

Är det så, att det är undergiven lydnad som skiljer människan från djur? I så fall vill jag hellre vara en hund.

Bokrecension:Fördel kvinna : den tysta utbildningsrevolutionen (Svenska Dagbladet) 170513

Bokrecension:Fördel kvinna : den tysta utbildningsrevolutionen (Svenska Dagbladet) 170513

Bokrecension: Brev till min dotter (Svenska dagbladet) 170417

Bokrecension: Brev till min dotter (Svenska dagbladet) 170417