IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

NOVELL: SOLA DONNA (SOMMARFÖLJETÅNG I ETC 2010)

SOLA DONNA

JAG MINNS DAGEN då jag först hörde henne, ljuden trängde till och med genom musiken. Det var en lördag och vi skulle ha gäster. Jag hade just skjutit in pajen i ugnen och skulle precis börja slipa knivarna. I bakgrunden spelade jag Stravinskij, jag brukade alltid spela New York-symfonikernas version av Våroffer medan jag pysslade i köket. Det var min favorit, jag hade sett baletten på tjugotvå olika platser i världen. Jag kunde varenda strof utantill och ofta kom jag på mig själv med att stå där i köket och nynna med i melodin utan att själv märka det. Den förmiddagen hade jag varit på NK och köpt tre påsar mat. Jag kände på mig att det skulle bli en riktigt god middag. Till huvudrätt skulle vi ha lammkotlett på en bädd av primörer med tryffelsås och en efterrätt med hemgjord glass och rabarberpaj. Glassen stod i frysen i väntan på att stelna.

Det var då jag hörde ljudet, som ett litet stön. Först trodde jag att det var något hack i skivan, men när jag hörde ett till ljud och sen ytterligare ett insåg jag att det inte kom från skivan utan uppifrån, från taket. Jag minns att jag reagerade på ett sätt som jag inte kände igen. Som att det var en känsla i mig som var helt ny.

Under veckan som gick därefter fortsatte ljud komma från taket, stön och skrik. Jag nämnde det för Michael men han sa att han inte hade hört något. Att han inte visste vad jag pratade om.

VECKOR GICK och ljuden fortsatte, snart hörde jag dem flera gånger om dagen. De kom alltid uppifrån. Jag hade aldrig träffat kvinnan som bodde ovanför oss men jag hade sett hennes ringklocka många gånger, gånger när jag gått upp en våning för högt, av misstag förstås. På ringklockan stod det Frk A. Cavalera. Jag antog att hon var italienska – det var i alla fall det jag tänkte att namnet antydde – och jag hade hört henne skrika på vad jag antog var hennes pojkvän, eller pojkvänner, på ett sådant vis som bara italienare gör. Jag minns en gång när vi var i Milano och shoppade, hur vi såg ett par stå och skrika på varandra mitt framför LV. Jag kände mig så obehaglig till mods att jag sa åt Michael att jag inte mådde bra och ville åka tillbaka till hotellet och vila. Att bråka sådär skulle Michael och jag aldrig någonsin göra. Om vi var ovänner var det alltid mer tyst, som ett kallt krig.

Det var under den perioden jag klippte av håret och färgade det svart. Jag klippte det själv, med kökssaxen. Det blev en liten reva när jag råkade slinta och saxen slog emot halsen men det syntes knappt när jag torkade bort blodet och lade över lite foundation. Efter att jag ändrat frisyr sa min kompis Florent samma sak som många andra också plötsligt började säga då: ”Gud, vad lik du är Susanne när du klippt dig”. Det brukade jag aldrig få höra. De brukade mest säga, ”Är det sant, är du Susannes dotter, den Susanne? Det kunde man aldrig tro”. Michael hade nog tyckt att det var opassande att jag klippt håret själv så till honom sa jag att jag hittat en ny frisör istället för min gamla på Sibyllegatan. Han mumlade bara ”bra” och sa inget om revan på halsen eller om att luggen var ojämn.

LJUDEN FORTSATTE och jag började tänka på kvinnan, föreställa mig hur hon såg ut. Jag tänkte att hon hette Andrea. Jag skapade mig en bild av hennes ansikte, utsmetad kajal och avslappnad blick. Ibland tänkte jag att vi kände varandra. Att vi kommunicerade. Ljuden, som morsekod.

Jag kan väl inte säga att jag var helt lycklig, ens då, när Michael och jag fortfarande var tillsammans. Det är som folk säger, bara för att din pappa är rik behöver du inte vara lycklig. En sådan sak folk säger och samtidigt tänker, ”det där är inte sant”. Fast egentligen vill de nog att det ska vara så, tänka att pengar inte gör en lycklig eftersom de inte har några egna.

Precis som alla vill se det perfekta trasas sönder, som streck på vit kanvas. Precis som att alla gillar när Kate Moss knarkar, eller hur alla egentligen älskar när en artonårig tjej våldtas.

NÄR MICHAEL VAR BORTREST brukade jag stanna hemma själv. Jag träffade sällan någon. Mest passade jag på att göra husliga saker; tvätta, dammsuga, putsa fönstren och vädra – det kändes rätt, som ett gammalt minne jag kunde gå in i. Rörelsemönstren fanns redan där, som om min historia skrev sig själv, att den skrivits så många gånger förut att min kropp bara kunde träda in i den som en klassisk Chaneldräkt man kan ha i generationer. Jag sopade och hängde tvätt i timmar, bara för att njuta av hur svetten rann längs ryggen. Det var sådana dagar det plötsligt kunde slå mig, hur min mor var en riktig människa. Hur hennes liv hade existerat vid sidan av mitt eget, hur hon tänkt tankar som de jag tänkte nu. Till och med då, när jag fortfarande såg allt ur barnets perspektiv och tänkte att allt handlade om mig. Också då måste hon ha existerat.

Susanne, en kvinna med tankar och drömmar, en verklig människa bakom sitt doftdraperi av fransk parfym och lightcigaretter. Så måste det ju ha varit. Även om det var svårt att föreställa sig.

MICHAEL VAR EN SÅDAN som aldrig oroade sig för något, alltid optimistisk och alltid på språng. Inte för att han behövde oroa sig heller. Till exempel behövde vi ju aldrig oroa oss för pengar. Ändå var det en sådan sak jag aldrig kunde släppa – tänk om. Tänk, om allt försvann. Tanken gav mig kalla kårar, jag hade ingen aning hur jag skulle klara mig, vad jag skulle göra – skulle jag tvingas söka jobb, bli ”sosse”, beställa en ”Stor stark” när jag var ute? Jag tänkte alltid ”tänk om –” men Michael sa alltid: ”Det löser sig”, eller: ”Går det dåligt finns det alltid någon av våra vänner som kommer ge mig ett jobb.” Jag minns också hur han sa: ”Det är ju inte som att vi knarkar, sånt är bara för underklass, förortsbrudar och wannabes.” Han hade rätt, bland våra vänner fanns inte sånt. Det var inte sådant vi höll på med, i alla fall inte så att det syntes. Så var det bara.

Ibland undrade jag om han inte visste, innerst inne. Men såklart sa jag ingenting, det fanns ju ingen anledning.

JAG MINNS NÄR SLUTET närmade sig på riktigt. Det var 9 mars, en söndag. Jag vädrade och fönstret stod öppet och släppte in frisk, iskall luft. Det var sol ute trots kylan. Klockan måste varit fyra eller fem på eftermiddagen när jag hörde taxin bromsa in. Michael hade varit på en herrweekend i italienska Alperna och han hade blivit solbränd. Jag minns hur jag störde mig på att han fått en liten rand i ansiktet från skidglasögonen. Han borde vetat bättre, använt solskyddskräm. Han hade getost och prosciutto med sig hem, de bästa sorterna han kunnat hitta från en lokal producent. Vi uppskattade båda kvalitet när det gällde råvaror, det är ju så viktigt. Som ett skämt hade han med sig en flyer från kvinnodagen, den hade varit den helgen. Flyern gjorde reklam för en show med halvnakna brasilianska män. Det stod att showen var för alla kvinnor som var ”sola donna” en sådan dag. Jag satte flyern på anslagstavlan och skrattade, fast jag vet inte om det egentligen var särskilt kul. Michael berättade att på Kvinnans dag gav alla italienska män blommor till kvinnor de träffade på gatan. Jag tyckte det verkade trevligt, sådant skulle ju aldrig ske här. Ibland kan man ju sakna hur kvinnor får vara kvinnor i andra länder och inte måste låtsas, som hos oss.

Michael och jag åt en sen middag, proscuitto och getost med surdegsbröd och ett glas Bourgogne. Jag hade bakat paj med vinteräpplen till efterrätt och köpt brödet på det nyöppnade stället över gatan, där det såg ut som att någon hade skvätt mjöl på väggarna.

Trots allt var det den kvällen jag visste. Det var något med hans leende, som att det inte var helt.

NATTEN INNAN MICHAEL KOM HEM hade jag stannat hemma och inte kunnat sova, trots att jag tagit tabletterna. Den natten hade jag hört henne mer än någonsin, Andrea och en man, som att de aldrig tog en paus. Jag gick upp, satte in öronproppar och började putsa Michaels släktsilver i matsalen. Men ljuden trängde genom öronpropparna och skramlet från silvret. Genom taket hördes dunset från snabba stötar, mycket snabbare än något jag någonsin upplevt. Jag föreställde mig Andreas kille, eller killar. Hur de gick runt hemma i mjukisbyxor och t-shirt, satt med handen innanför byxorna och höll om det svettiga under. Hur de såg på henne, hur hon skrattade tillbaka åt dem, visade sina bara ben och hur de rörde vid dem.

Hennes skrik – ett litet tjut, kvidande. Jag hörde mitt eget skrik i ljudet, som ett ljus som strålade genom mitt tak som var hennes golv.

Andreas tjut.

Det skedde flera gånger den senvintern att de började hålla på efter att vi hade gjort det, efter att jag var extra högljudd. Det var så jag visste att de hörde mig, precis som jag hörde dem – trots att Michael alltid sa att han inte hört något.

Jag sa aldrig till honom att jag skrek för hennes skull.

Helgen efter proscuitton lämnade Michael mig. Jag låste dörren efter honom när han gick.

Jag lät bli att svara i telefon och tillbringade dagarna med att organisera och rengöra svåråtkomliga ställen, bakom spisen, innanför köksfläkten och bakom elementen. Sånt som aldrig blev av annars.

Jag lyssnade på Stravinskij och genom musiken hörde jag Andrea. Hennes liv, så nära.

Efter två veckor fanns det ingenting kvar att rengöra, hur mycket jag än letade. Bakom handfatet, ovanför lampsocklarna, allt var redan rent. Det var det som fick mig att åka när Florent bad mig komma. Han skickade ett meddelande, bad om några bilder till ett mood board för ett jobb, känslan han ville ha var södra Frankrike, 70-tal. ”Kan du inte komma förbi med lite bilder på Susanne, jag älskar henne.” Jag tog fram lådan hon gett mig och försökte plocka ut bilder som passade. Det fanns så många att välja mellan. Hela hennes liv fanns där; Central Park med hippies och droger, Andy Warhol, champagne och studio 54. 17 år i bilder. Sen åkte hon hem, fick ta jobb som sekreterare.

Sen kom pappa.

Jag lade försiktigt ner bilderna i en plastmapp och stoppade den i Fendiväskan. Jag tog på två lager rubinrött läppstift från YSL och valde noggrant vilka skor jag skulle ta, till slut blev det ett par mörkbruna från Chloé med halvhög klack. Tre sprut med min favoritparfym från Givenchy.

När jag gick ut till taxin kändes det varmt, det var en av de första vårdagarna. Chauffören öppnade dörren och jag sa tack. Det kändes konstigt att prata med honom, som om mina läppar inte riktigt visste hur de skulle röra sig. Den enda andra röst jag hört på så länge var Andreas dova stön genom taket.

När jag satt där i bilen kände jag mig nervös för att träffa Florent, trots att han var en av mina bästa vänner. Det kändes nästan som att jag började tvivla lite grand på att jag existerade över huvud taget efter att ha varit ensam så länge. Som att det var helt tomt i mig.

NÄR JAG KOM TILL FLORENTS STUDIO var det redan mycket folk där. Alla verkade ha oklara arbetsuppgifter utom sminkösen. Hon var lätt att känna igen med sitt sminkbälte runt midjan, en slarvig tofs och osminkat ansikte som glänste lite av dagkräm. Hon hade helt svarta kläder, precis som nästan alla andra där. Florents assistent mötte mig i dörren och bad om bilderna. Jag gav honom mappen, han kilade iväg med dem och fäste dem på en stor kartongbit bredvid några andra bilder på solstolar och ett turkost hav. Alla hade blickarna åt samma håll som spotlightsen var riktade. Där såg jag Sandra Lindberg stå i ljuset från de starka lamporna. Hon hade en illblå klänning som jag sett på Marc Jacobs-visningen i höstas. Jag kände igen henne från tv, hon hade något program om musik och film, hade varit modell en gång i tiden tror jag också – hon var en sådan person som man lätt skulle kunna hata, bara för att. Ändå gjorde jag inte det och det kändes skönt, fast samtidigt tyckte jag mest om att se henne på avstånd. Det var så svårt att veta hur man skulle prata med henne. Hon stod där och poserade med händerna runt ansiktet som att det vore världens mest självklara sak. Hade hon varit otrevlig hade man hatat henne, men hon var inte det. Så fort posen var klar slappnade hon av, skämtade om något, gjorde en grimas eller gav ut ett hest skratt medan hon tände en röd Marlboro. Det fanns inget att riktigt hänga upp något negativt på – man fick leta, kunde bara anklaga sig själv när man väl hittade något dåligt och fick skämmas för att man ens försökt.

Jag hade träffat henne på en middag en gång, vi pratade om autism av någon anledning. Jag sa ju inte att det var det min mamma projicerar på mig, men vi pratade om det mera neutralt, hon kände någon som fått ett autistiskt barn. Hon skrattade hela tiden med sitt hesa skratt, skämtade, la fram några psykologiska fakta om biologi eller något jag givetvis inte hade en aning om så jag kände mig lite dum och satt tyst för jag visste inte vad jag skulle säga tillbaka. Hade Sandra inte varit äldre än mig hade jag verkligen hatat henne, jag hade inte haft något val. Men nu var hon det. Ändå var det svårt att stå där i Florents studio och se på henne, all hennes framgång markerad av spotlighten samtidigt som jag hörde Michaels ord fortfarande eka i öronen, de om alla fula saker han tyckte om mig.

JAG HADE FAKTISKT också fått frågan någon gång om jag ville testa att stå där, någon gång när jag var lite yngre. Men jag var inte tillräckligt lång för agenturer och jag skulle behövt gå ner i vikt, trots att jag redan vägde ganska lite. Det vore svårt, för mina höfters skull. Det var inte det att jag verkligen drömde om att stå där, men jag skulle inte sagt nej heller. Bara att någon vill att man ska stå där, vara vacker. Fast alla skulle väl vilja det. Det är ju en sån grej, som alla vill testa. Något man vill ha, få status, typ som bilar är för killar.

Jag såg mot bilderna som satt på kartongen. Två kvinnor stod vid sidan av varandra, nästan lika långa men en var aningen kortare. Båda hade shorts, vida nedanför höften och höga upp över naveln. Jag såg konturerna av Susannes ansikte i bilden, så bekant. Jag kunde nästan uttyda exakt hur gammal hon var på varje bild eftersom jag hade sett dem så många gånger, studerat ansiktets detaljer. Hon såg ut att vara 22, 23, antagligen var det runt 1976, det var hon var på toppen av sin karriär, men än var det elva år kvar innan det var över. Hon var vacker, kortklippt svart hår och det fortfarande unga ansiktet med sina sydländska drag. Bredvid henne stod en blondin. Susanne hade röd bikiniöverdel med prickar och blondinen en helvit. De var i något som liknade södra Frankrike, solen sken. Florent älskade 70-talet, hans favoritfotograf var Avedon och han sa alltid att han gillade kornigheten och djupet i färgerna, murrigheten och klarheten som fanns där samtidigt. Jag visste ju inte riktigt men antog att han hade rätt. Jag antar att det var så för Susanne med. Att hon älskade både det suddiga i ruset och skarpa i blixtarna.

TIDEN GICK, jag hörde klickandet från kameran och såg ljuset som blinkade. Jag ryckte till, som om jag väckts från sömn, när Florent tilltalade mig. ”Gumman sätt dig ner, du kan inte röra dig hela tiden, du distraherar Sandra Lindblom.” Jag märkte att jag stirrat in i spegeln, läpparna putade lite och min blick var frånvarande, så som de hade kallat ”beslöjad” om man var med i en film eller ”drogad” om man bodde på gatan. Jag mumlade ett förlåt och rotade i handväskan efter en cigarett. Den lugnade mig men inte som det andra, fast jag hade slutat, jag insåg själv att jag var beroende – sedan tog det två månader. Det hade gått sex månader sedan jag rörde det – eller, förutom nyårsafton och förra helgen. Jag visste ju att om jag tog lite ville jag ha mer, kroppen skrek efter det – jag tänker mig att det är så det känns för ett barn när de skriker efter mjölk. Och så kan man ju inte hålla på.

Florent sa att han tyckte att det såg ut som att jag behövde sätta mig ner. Jag sa att det inte var någon fara men sminkösen erbjöd mig att sätta mig på sminkstolen. Den såg så skön ut, plus att jag kände mig lite yr, så jag satte mig. Det hördes på hur hon pratade att sminkösen var brittiska. Vi bytte några ord, jag berättade om mamma, ”sjutton år, över hela världen, mest i Paris och New York”. Hon nickade och jag kände, hur jag ville säga mer. Men det fanns inte så mycket att säga, allt det jag sagt så många gånger. Det kändes inte längre som på riktigt. Hon frågade om min pappa, jag svarade att det inte spelade någon roll.

Stolen var varm under mig, någon måste nyligen suttit där. Antagligen var det Sandra Lindblom.

Sminkösen frågade om jag ville ha ett nytt lager läppstift medan jag väntade. Hon sa att hon hade en mörkare klart röd nyans, ”Ruby Red från Mac”. Hon sa: ”Det kommer passa dig fantastiskt.” Jag blundade och kände det kalla från läppbalsamet och sen penseln med färgen mot läpparna. Hon frågade om hon fick lägga på lite mer när vi ändå höll på, jag sa ”gärna”. Jag kände hennes fingrar, under ögonen, vid näsroten, över hela min hals. Sen kom pudervippan, som en fjäder över ansiktet. I bakgrunden hörde jag musiken och Florents utrop: ”Perfekt, vackert, just så, så, bra, håll det, håll det, okej, testa att röra dig till höger – ja, perfekt, jättebra, håll där.” Jag kände hur värmen steg i kroppen, smaken av pappersnäsduken när sminkösen sa ”bit” och jag bet av första lagret läppstift. Det andra lagret målades på, penseln var len och samtidigt sträv mot läpparna medan jag hörde hur Florents röst talade till mig. ”Perfekt, just så – lite mer till höger – perfekt.” Det lät som en sång och jag sveptes bort medan jag hörde hur sminkösen sa som ur en dröm: ”Förlåt, jag glömde fråga dig om ditt namn” och jag tänkte knappt efter innan jag sa det, jag vet inte varför. ”Susanne.” Jag sa det som en viskning.

Det var bara kort därefter som Florent ropade på mig: ”Cecilia, kom och kolla på den här bilden jag vill veta vad du tycker.” Jag rodnade och ställde mig hastigt upp utan att se sminkösen i ögonen. Medan jag rusade bort till Florent kände jag hur hjärtat började bulta hårdare, hur svett bröt ut i armhålorna och andningen blev snabbare. Jag snubblade nästan på klackarna och höll på att trilla in i Florent. Han sa något och jag mumlade något om att jag mådde dåligt, att jag skulle gå hem, lägga mig. Han sa att han förstod att jag hade det svårt och att han hoppades jag skulle krya på mig, att jag skulle höra av mig om det var något. Jag nickade, vågade knappt öppna munnen av rädsla för att vad som skulle komma ut skulle vara ett skrik.

DET KÄNDES SOM ATT TAXIN aldrig skulle komma, jag stod där utanför den gamla lagerlokalen som nu ar Florents studio och skakade. När den bilen väl kom kändes resan oändlig och samma låt tycktes spela på radion om och om igen. Väl framme lät dörren som en smäll, trots att jag stängde den efter mig så tyst jag kunde. Hela kroppen skakade, jag var helt utmattad och det var svårt att andas. Genom taket hörde jag dem, ljuden, hur de höll på där uppe som om de aldrig slutat.

Andreas njutning, den enda fasta punkten, hon och köksinredningen.

Jag satte mig på golvet i farstun, skakade och snart skrek jag så högt jag kunde tills det inte fanns något skrik kvar och jag bara satt knäätyst, knappt utan att andas stirrade mot skohyllan. Michaels vinterkängor stod fortfarande kvar med gruskorn som fastnat i gummisulan och en saltrand längst fram vid tån. På anslagstavlan ovanför skohyllan hängde flyern fortfarande, ”Sola Donna”. Jag lutade mig fram och rev ner den. Jag delade flyern i små små slamsor som jag sedan noggrant stoppade i fickan för att vara säker på att ingen av bitarna skulle hamna på golvet. Sedan måste jag ha somnat.

Jag vet bara att hon var där, i drömmen. Hon hade inget fast ansikte i drömmen, hon var Susanne, hon var Andrea, som att hon bara existerade, en kropp som aldrig frågade, aldrig oroade sig, bara var där i hav av njutning.

Jag sov djupt, som i koma.

JAG VÄCKTES AV DÖRRKLOCKAN. Ljudet var högt eftersom jag hade somnat mot ytterdörren. Jag reste mig och kollade i hallspegeln för att vara säker på att jag såg respektabel ut innan jag öppnade dörren. Mina ögon var svullna och jag ryste, jag såg ut som ett monster. Jag gnuggade ögonen lite och sträckte mig efter läppstiftet. Jag lade på två lager och allt kändes lite bättre. Min puls ökade när jag öppnade dörren och insåg att det var två poliser som stod utanför, en man och en kvinna, men jag låtsades som ingenting. Mannen var lång och såg ut som om han kom från en kriminalfilm på tv. Kvinnan var ful och såg ut som en man så jag vände mig mot tv-polisen och frågade vad som stod på. Han frågade om jag hade hört något, de hade fått larm från en granne om tecken på hustrumisshandel. Jag bet ihop och försökte spela som att allt var som vanligt, nickade långsamt som om jag tänkte efter och så sa jag att jag också hade hört något, från lägenheten ovanpå min. Jag sa att det var tur att de kom, och att jag ändå hade tänkt ringa men att det inte blivit av. ”Ni vet hur det är”. Polisen antecknade och den fula kvinnan stod där bredvid och glodde. Jag sa att det var bättre om de kom tillbaka på dagtid, att det mest var då jag hade hört saker. Så då kunde de kanske ta dem på bar gärning. Polisen tackade, sa att de skulle komma förbi dagen efter och se hur det stod till.

NÄR DE STÄNGDE DÖRREN kände jag som en ny våg av energi i mig. Jag gick direkt till köket och började baka, limpa efter limpa med råg, solrosfrön, dinkel. Sju sorters bröd blev det totalt. Timmarna försvann och till slut fick jag inte plats med fler limpor i frysen och då bestämde jag mig för att sätta igång med ett par plåtar biskvier, jag visste nämligen att jag ändå hade marsipan hemma. Jag hade redan hunnit klippa upp marsipanpåsen med kökssaxen och börjat knäcka ner ett dussin ägg i bunken när jag öppnade köksluckan och upptäckte att sockret var slut. Jag blev verkligen förvånad, jag som alltid hade socker hemma. Jag stod som paralyserad i ett ögonblick och stirrade in i det tomma skåpet, hur hade jag kunnat glömma att skriva upp det på inköpslistan? Det var så olikt mig.

Jag tvekade bara något ögonblick innan allt blev klart.

Jag rörde mig som i uppvriden koncentration, tog tag i decilitermåttet i stål, satte noggrant på tre lager läppstift och använde skohornet för att ta på Louboutinpumpsen innan jag stängde dörren bakom mig, tyst som om den aldrig öppnats.

HON KOM TILL DÖRREN nästan omedelbart efter att jag ringt på. En doft av parfym och rök sköt emot mig och där stod hon, klädd i en svart sidenkimono, glansig i halvljuset i lägenheten. Hon jag kallade Andrea. Jag minns att jag tänkte, om kimonon, hur det var ett sådant klassiskt plagg. Ett sådant som aldrig blir omodernt, ett som man kan ha i generationer. Kanske hade hon ärvt den, hon såg inte ut som någon som köpte saker. Hennes mörka hår var kammat åt sidan så att delar av nacken avslöjades. Jag lade märkte till att hon hade flera centimeters klack på sina gammaldags inneskor, med skorna på var hon lite längre än mig, kanske fem centimeter. I handen höll hon en cigarett. Jag ansträngde mig för att inte låta nervös när jag öppnade munnen. Jag blev nästan förvånad av att höra hur stark och säker min egen röst lät när jag höll fram decilitermåttet och frågade om hon inte råkade ha lite socker hemma som jag kunde få låna. Hon log så att de röda läpparna drogs åt sidorna och så sa hon ”kom in”. Hon sa att det var så trevligt att få besök, att hon nästan alltid var ensam hemma. Sedan sa hon ”Förlåt, jag har inte presenterat mig, jag heter Anna”. Jag nickade lite chockad över namnet, svarade med låg röst. ”Susanne.”

Hon var antagligen i min egen ålder, i alla fall någonstans runt 30. I hallen hade hon en matta med ett orientaliskt mönster men det var inte en riktig, det syntes lång väg att det var något billigt. Dessutom var fransarna toviga och jag kunde se flera fläckar, något som liknade vin och något vitt som lagt sig som ett tak över väven. Jag kikade in i lägenheten. Planlösningen verkade likna vår, fast utan några av rummen. Trängre, som en mindre version. För en person.

Hon visade mig in i köket trots att det inte hade behövts, jag gick mot det utan att tänka och köket var exakt lika många steg från ytterdörren som i vår lägenhet. Mattan kändes sträv under skorna, som att den gav varje steg en avslutning och gjorde varje nästa till ett beslut.

Jag såg henne röra sig framför mig. Hennes nackhud var blek i ljuset från kökslampan, eller så var det bara kontrasten mot det mörka håret och det svarta sidenet.

Storleken på köket var identiskt med vårt, men inredningen skiljde sig så till den grad att likheten antagligen skulle undgått de flesta, åtminstone de som inte var lika bekanta med planlösningen som jag själv. Där vi hade rostfritt stål och rena linjer hade hon ljusa träluckor som var naggade i kanten och gulnade av cigarettrök. Spisen hade inte städats på länge och det låg ett tjockt lager av fett och damm över hela den vita ytan, varvat med röda fläckar som såg ut att komma från tomatsås.

Hon öppnade köksskåpet. Det låg på samma ställe som skåpet där jag brukar ha mitt socker. Sidentyget i kimonon gled undan när hon sträckte sig och jag såg hennes armar, runda och starka. När hon rörde sig kunde man ana hennes slanka överkropp under det tunna tyget, se hur den strävade uppåt och mynnade ut i nacken. Hon lyfte på några paket innan hon fann en påse med logga från ett budgetmärke som jag sett på några av hyllorna på Esplanad, men aldrig köpt. Hon lyfte ner den vita papperspåsen, satte den på köksbänken och vecklade upp den.

Hon pratade om något under tiden, kanske om vädret eller om grannarna, jag minns inte. Jag minns bara: ljuset från taklampan som gled runt och lyste upp olika delar av tyget medan hon hällde upp socker i decilitermåttet, upp emot nacken, håret.

Jag stod någon meter bakom henne, just intill köksbordet som såg ut att vara något slags loppisfynd med flagnande svart lackfärg ovanpå trä. Jag stoppade händerna i kjolfickorna medan jag lyssnade på henne, gav rimliga svar, ”Ja, vädret är fantastiskt”, eller ”grannarna hälsar sällan i trappen, det är sant”. Det var då jag kände den, kylan. Stål mot fingrarna, slätt och glatt.

Jag minns att jag tänkte att jag inte visste varför jag hade tagit med mig saxen, att det måste ha varit när jag skulle klippa upp marsipanpåsen och så måste jag ha stoppat den i fickan. Jag lyfte upp den och såg metallglansen i min hand i ljuset från kökslampan. Den kändes oproportionerligt stor i handflatan, som om jag var för liten för dess storlek. Hennes sidenrygg var fortfarande vänd mot mig, hon pratade om något jag inte hörde.

Jag kände hur min kropp gled närmare hennes, närmare hennes tunga parfymdoft, närmare röklukten ingrodd i kläderna. Närmare hennes liksom övertydliga rörelser när hon lyfte upp måttet mot ljuset för att se om det var tillräckligt med socker för att sedan fylla på lite mer. Alla rörelser kändes bekanta, som en film man sett förut men glömt att man redan sett.

Rörelserna jag inte kunde styra.

Jag minns inte mycket, bara: Det fasta i hennes midja som svängde in mellan rumpan och revbenen, som ett handtag.

Flämtandet när saxen nuddade hennes hud, som stickan man stoppar in i degen för att se, om den är färdig ännu.

Ljudet som kom ur henne, ett nytt ljud.

BISKVIERNA VAR BÅDE FÄRDIGBAKADE, stelnade och kylda när ambulansen kom. Jag satt vid köksbordet, drack en café crème och åt min andra syndiga biskvi när jag hörde ambulansmännens steg i trappan. De hade kommit bara minuter efter polisen. Utanför lyste solen, det var en av de första riktigt fina dagarna och mina fönster glänste som nyputsade vinglas i solljuset. Det fanns inget som skymde sikten, inte minsta dammkorn. Larmet från sirenerna var så högt att jag hade vridit upp stereon, Våroffer var inne på de sista av de 33 minuterna och taktartsbytena kom en efter en, fyllda av dissonansen som finns i hela verket. Ändå hörde jag inte riktigt musiken. Det jag hörde var inne i mig: rösten som ekade i öronen.

Det är det jag alltid kommer att minnas. Nästan som ett skrik, eller en bön. Världens vackraste, starkaste skrik, ett som svepte med mig som en silkesscarf i vinden.

Andrea och jag. Det ögonblicket när vi inte var något annat, bara hon och jag.

Som en melodi man sjunger med i utan att man märker att läpparna rör sig.

IDA THERÉN MAJ 2010

AFTONBLADET KULTUR: HÅRDA KLAPPAR (23 DEC 2011)

KRÖNIKA: DU ÄR INTE SÄRSKILT SPECIELL (DAGENS ETC, JUNI 2011)