IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Reportage: Spiritualism enligt konstens regler –Nöjesguiden 131023

image

Läs hela artikeln här

Vi lever i en exponeringens tid. Fritid visas på bloggar, intressen i sociala medier och regeringar avslöjas av hackare. Men finns det något vi inte kan sätta ord på lika lätt? Bland samtida konstnärer anas ett intresse för det som inte går att beskriva, en längtan efter spirituella frågor. Ida Therén gav sig ut på jakt för att begripa fenomenet.

För något år sedan deltog jag i ett konstverk som manades fram genom hypnos. Curerat av Raimundas Malasaukas, genom Bonniers konsthall i Stockholm. Vi var ett gäng som lockades ner i hypnosen, och där utställningenskomponenter beskrevs och skapades i vårt inre. Malasaukas menar att hypnosen var ett sätt att närma oss ett särskilt tillstånd som gör att vi kan bli mer öppna till vårt undermedvetna.

Som något av en flummare är det just sådant jag gillar med konst. När det kan uppnå något som man inte kan ta på eller förklara. Något som tar oss till en annan plats. Kanske ett annat medvetande.
Jag är inte är ensam. Intresset för spirituella och andliga frågor har ökat bland svenska samtidskonstnärer på senare år. 
– I en tid då klimatet i samhället kan upplevas som kyligare eller hårdare vänder vi oss mot det fiktiva, drömlika och abstrakta. 
Det säger Johan Norling, curator och konstvetare, som ligger bakom konst- och klubbprojektet Svarta Hålet i Stockholm. Han har också curerat ett projekt som hette Begravningen, om ritualer kring att avsluta och ta avsked. 
Närvaron av spiritualism och religion i samtidskonsten på senare tid tror han hänger ihop med hur samhället ser ut just nu. Helt enkelt, trygghet och logik som vi saknar i vardagen.
– Jag tror att vi letar parallella världar och system där utopiska strukturer, idéer eller förhållningssätt finns representerade.

Sverige är ett av världens minst religiösa länder. 70 procent av den svenska befolkningen säger sig vara icke-troende, enligt Gallups Global Index of Religiosity and Atheism 2012. Ändå kom 116 000 besökare till Moderna Museets stora utställning med Hilma af Klints (1862–1944) verk i våras, vilket gör den till en av de mest besökta utställningarna med en svensk konstnär i Modernas historia. Inte illa, med tanke på att af Klint är en ganska ovanlig konstnär. Hon målade tavlor åt religiösa altare, och ansåg att högre medvetanden talade genom henne när hon målade. Tavlorna kretsar kring hennes intresse för obskyra ämnen som spiritism, teosofi och antroposofi. 

Af Klint var också den enda svenska konstnären som ställdes ut under årets Venedigbiennal, världens kanske viktigaste konsthändelse. I SVT:s Kobra-special om biennalen beskrivs årets teman som ”fokus på hypnos och trans, längtan bort från det digitala”. Där passar af Klint väl in. ”Vi lever i en väldigt materialistisk värld, så jag tror att det finns en stor längtan, men också en stor medvetenhet om, att världen – eller sanningar – är mycket större än de vi kan få med våra ögon.” Det säger curatorn bakom af Klint-utställningen, Iris Müller-Westermann, i programmet. ”Speciellt den unga generationen förstår det”, tillägger hon.

Sveriges dyraste konstnär är sedan några år Cecilia Edefalk, som på många vis är besläktad med af Klint. I en intervju med DN från 2010 säger hon: ”Jag tror att det finns mycket mer än det vi ser på ytan, ett slags mystik, som det går att se glimtar av. Som konstnär har man tid att öppna sig för sådana saker, att prata med djur, med träd och alla möjliga.” Hon säger sig också ha mediala krafter. Alltså: hon säger sig kunna förmedla kontakt med andeväsen.

Just nu visas några av Edefalks verk ur serien Vit inuti, som behandlar en italiensk skulptur av en 1400-talsängel, på Bonniers konsthall. Man visar också det textbaserade videoverket Historia för framtiden, som återger ett långt samtal mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg, som hon tyckte sig komma i kontakt med för några år sedan. Trots att Edefalk visat sina verk på flera religiösa platser kallar hon sig inte religiös, utan ”spirituell”. I en intervju med konsthistorikern Caroline Levisse säger hon: ”Jag tror på Gud, men jag tror att vi alla är Gud”.

Edefalk är en av de samtidskonstnärer som intervjuas i En liten bok om andlighet i konsten som gavs ut av Sveriges konstföreningar förra året. Där intervjuas även Christine Ödlund, nyss aktuell med en kritikerrosad utställning på galleri Riis där hon utforskar växters språk. Andra vi får möta i boken är Nadine Byrne (1985) som ofta arbetar med ritualer och folktro i sina videoverk och Fredrik Söderberg som arbetar på ett meditationsliknande vis, gärna med mystiska symboler
Ödlund tycker sig se mer av andlighet i samtidskonsten, och jag fastnar vid hennes motivering: ”Inte så konstigt eftersom vi står inför osäkra tider, där vi måste utveckla oprövade delar av våra förmågor för att kunna anpassa oss till en ny livssituation. Våra tidigare sätt att lösa problem blir snabbt omoderna.”

Konstnären Alfred Boman (född 1981) håller just nu på att förbereda en utställning på Isbrytaren i december och en på Galleri Nordenhake i februari, båda med målningar i emulsioner han experimenterat fram genom olika material. Målningarnas abstrakta mönster får mig att tänka på hinduistiska och buddhistiska mandalas, en slags meditationsfigurer som symboliserar de kosmiska regionerna. Jag frågar honom om han tänker mycket på spirituella frågor i sitt konstnärskap. Han svarar ja, men är inne på ett lite annat spår än de andra jag pratar med. Han menar att konst som beteende i sig är spirituellt, eller åtminstone ett försök att närma sig metafysiska erfarenheter. 
– Jag tror att driften att göra konst kan liknas vid en slags glitch i medvetandet, ett fel i huvet. Varför är vi intresserade liksom? Jag tror inte på fine arts konst som något särskilt kommunikativt medium. Egentligen är det värsta skitkommunikationen. Konst med exempelvis en direkt politisk agenda, eller som bärare av narrativ och budskap, tenderar alltid att misslyckas, det blir bara spekulativt mummel. Om man vill säga något, så säg det, gör inte en massa konst. 

Jag funderar på vad han säger. Kanske är det bara så enkelt, att världen där konsten existerar redan är en annan änden vi begriper. Som att själva dess existens är en slags andlighet. Själv är jag ganska säker på att intresset för annat än yta och det mätbara, synliga och det som kan ge ”likes” är en motreaktion mot den ytliga exponeringskulturen vi lever i. Frågan är bara om det är en trend, eller ett uttryck för något mer långvarigt. Jag hoppas på det senare, men samtidigt har jag Johan Norlings ord ringande i öronen. 
– Ofta säger de tendenser vi ser snarare mer om oss som betraktare än om konsten. Det låter härligt konstvärldsklyschigt att säga, men jag tror att vi under vissa perioder söker mer efter vissa teman eller ämnen. 
Så kanske är det bara jag som letar, trots allt. Hoppas inte det.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.