IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (TV): 7 days in Hell (HBO) – Aftonbladet kultur 2015-07-08

Två elitspelare i tennis, ett pucko och en festis, möts för en utdragen Wimbledon-match.

Regn, queera samlag, kokainsnortande och en hetsig brittisk drottning gör att matchen varar en hel vecka som blir 7 days in hell. Det är titeln på HBO:s nya sport-mockumentär (premiär idag), där vi får följa spelarnas liv fram till en historisk ödesmatch.

Det håller nästan samma klass som kultiga föregångare i genren, som This is Spinal Tapoch Best in Show.

Kit Harington (gulliga Jon Snow i Game of Thrones) spelar en korkad engelsk spelare, curlad av sin momager. ­Komiska skådisgenietAndy Samberg är Venus och Serena Williams inadopterade fattiga vita bror, som blivit elit­tennisens bad boy.

Det är egentligen inte så mycket en film som en serie sketcher, vilket är ­logiskt när hjärnan bakom är Jake Szymanski, som jobbat länge med tramssajten Funny or Die. Filmen är strösslad med gästspelande kändisar. Tyvärr med varierande framgång, som när ­Lena Dunham gör en PR-ansvarig för Jordache Jeans i rolig peruk eller Fred Armisen spelar en styltigt tillgjord tennis­historiker. Skämskudde.

Låtsas-dokumentären varar bara 45 minuter, men är packad med maniska skämt. Varje poäng skruvas ett varv och så en gång till, i hyperhastighet.

Som biten som utspelar sig i Sverige, där Samberg hamnar efter att han hoppat av tennisen. Filip Hammar gör inhopp som svensk tv-programledare och Samberg pratar svenska á la Mupparnas svenske kocken. I en blinkning till Björn Borg ­designar han kalsonger där pungen hänger ut, med resultatet att han stäms för alla skavsår. Han hamnar i ett svenskt mys-fängelse där de spelar in gladbögporr och cellerna är kloner av de kusliga exempellägenheterna i IKEA-varu­husen.

Ja, ni hör ju.

Det här är så oerhört maxat att jag grabb-flabbar, men fyrtiofem minuter räcker gott. Man kan få för mycket, även av det vars själva komiska poäng är att det är too much.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article21088915.ab

Recension (film): “Jag är Ingrid” – Arbetet (LO-tidningen) – 150825

Recension (konst) – Christian-Pontus Andersson på Halmstad konsthall – Aftonbladet kultur juli 2015