Hur känns det att vara fri? Det undrar Nina Simone i en av sina mest kända låtar, I wish I knew how it would feel to be free. Svaret, enligt Simone är: Ingen rädsla.
Frihetslängtan präglar dokumentären What happened, miss Simone? som har premiär på Netflix i dag. Regissören Liz Garbus och producenten, Lisa Simone Kelly (Nina Simones dotter) har satt samman hundra timmar av intervjuer med jazzstjärnan.
Vi får följa det pianospelande underbarnet från amerikanska södern och hennes förvandling till åldrande geni med psykiska problem. Det är en rå gestaltning av ett tufft liv. Vi får allt, inklusive insikter i artistens manodepressivitet, och den destruktiva relationen med managern och maken. Kanske värst: Hur Simone senare tog ut sina aggressioner genom att slå dottern.
Frihetsjakten blev politisk under 1960-talet, då hon blev en central gestalt i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Med politiskt brinnande låtar som Mississippi Goddam framförde Simone fenomenala musikaliska vredesutbrott mot rasismen i en tid där det var otänkbart att svära (”goddamn”) i radio.
Dokumentären följer hennes nära relationer med hjältar som Martin Luther King och dramatikern Lorraine Hansberry som skrev Simone-låten To be young, gifted and black. Även Hansberry är aktuell, hennes pjäs En druva i solen har sent omsider Sverigepremiär på Riksteatern 2016. Simone nådde sin dröm att bli en ”rich black bitch”, men priset var högt. Många människor var ekonomiskt beroende av henne och hon fick aldrig en paus.
Mordet på Dr King innebar en vändpunkt. Simone fick nog och lämnade maken, dottern och ”the United Snakes of America”. Hon drog till Liberia, sedan Europa där hon kämpade mot humörsvängningarna som hotade att ta hennes liv och medicineringen som dämpade hennes konstnärlighet. Hon dog 2003 men är fortsatt aktuell - bland annat harKanye West samplat henne flera gånger.
Dokumentären slutar med en fråga: Hur stort är priset för att fungera i samhället, och vem får vara sig själv fullt ut? Tanken stannar kvar hos tittaren. Vem, om någon, får egentligen känna sig helt fri.
IDA THERÉN
AFTONBLADET KULTUR