IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension: Erik Gandini – Swedish Theory of Love – Dagens ETC 2016-01-08

Efter att ha tillbringat största delen av mitt vuxenliv utanför Sveriges gränser har jag tjatat mycket om svenskens brist på sociala färdigheter. Om hur tröttsamt det är att behöva dra hela lasset, omgiven av sociala snåljåpar som inte verkar fatta att man måste anstränga sig lite för det ska bli trevligt för alla. Om folks förskrämda guppy-uppsyn när man försöker småprata lite i kön på Konsum. Om besattheten vid ”ordning och reda”. Om hur galet det är med föräldrar som stänger in andras barn på rummet när det är middag, utan att bjuda.

Om hur varje avvikelse från det ”normala” och friktionsfritt ordnade är ett hatbrott mot svensk kultur.

I Erik Gandinis dokumentär The Swedish Theory of Love skildras svenskens besatthet av självständighet, med bieffekten förtvinande sociala förmågor. Han intervjuar Zygmunt Bauman, som konstaterar att social förmåga är en muskel. Använder man den inte förtvinar den. Resultatet riskerar bli: minskad själslig utveckling, bristande empati – och ensamhet. Helvetet är andra människor, sa Jean-Paul Sartre, och så är det kanske. De är annorlunda, tänker annorlunda, ifrågasätter vår verklighet. Det är därför vi behöver dem. Annars blir det ju så olidligt tråkigt.

Trots att jag alltså är ganska överens med Erik Gandini är jag skeptisk till den här rullen.

Filmen börjar med en dansk läkare som säljer inseminationskit. Processen av kopp-runkande män och barnlängtande ensamstående svenskor gestaltas opersonligt, med en underliggande antydan om hur egoistiska svenska kvinnor är. De behöver inga män. Ett konstigt exempel, när insemination för ensamstående ännu inte är tillåtet i Sverige.

Vi får lära oss om det svenska välfärdsmanifestet, där en grundidé är att människor ska få välja vilka människor de har relationer med, utan att tvingas på grund av släktband. Resultatet: förskola, äldrevård och bidrag.

Sedan: en diskussion om hur det finns flest ensamhushåll i Sverige i hela världen. Faktum att många svenskar dör ensamma tas upp.

En till dansk läkare, som bott i Sverige i 30 år och nu bor i Etiopien – där ingen människa någonsin är ensam. Där får han uppskattning och kramar, till skillnad från i Sverige där alla bara bryr sig om att bygga inglasade altaner. (Har ni någonsin träffat en dansk som inte gnäller på hur sämst Sverige är?)

Efter allt prat om svenskens bekvämlighet och förtvinade sociala muskler får vi möta ett exempel på svenskar som bryr sig om medmänniskor: ett gäng hippies som till synes lätt påtända tafsar på varandra i en skog.

En långtidsstudie vid Uppsala universitet visar att färre kände sig ensamma 2008 än 1985. Och att svenska åldringar känner sig mindre ensamma än de i Sydeuropa. Men vem behöver forskning? Det är ju mycket roligare med anekdoter.

Sverige är ett av världens mest glesbefolkade, kalla och mörka länder. Är det så konstigt att man föredrar soffan hemma när det är kolmörkt klockan tre och det är tio minus ute? På sommaren kryper svenskarna ur sina hålor, grillar, dansar och har orgier på Svensson-campingplatser. Men det pratar Gandini inte om.

Det är också tyst om förmånen svenska män har, där de mer än många andra befriats från den kvävande machismon. Hur det är mer socialt accepterat för dem att utforska sitt känslospektrum och ha nära relationer till sina barn. Varsegod #allamän, hälsar ”feminismens Saudiarabien”.

Unkenheten från den lätt hånfulla skildringen av ensamma mammor i början hänger kvar genom filmen. För just det som Gandini förfasas över: bristen på gemenskap och sociala kontakter, har ju traditionellt varit kvinnans ansvar.

Det är kvinnor som förväntas sköta det emotionella arbetet, alltså kittet som binder oss samman. Som tar hand om barn, gamla och sjuka. Men också: kvinnor förväntas i många länder stanna hos män som misshandlar dem, på grund av patriarkala strukturer.

I Sverige är kvinnor inte längre beroende av män, ekonomiskt, juridiskt eller socialt. Vi tillåts bry oss om annat än hem och familj. Att vara ensamstående är mindre av ett stigma än på andra platser.

Individualismen Gandini bekymras över innehåller alltså också en dos av kvinnlig frigörelse. Och visst, det är läskigt för män att inte känna sig behövda.

Det jag verkligen vill veta – hur individualismen påverkar våra kärleksrelationer – undersöks aldrig på djupet i The Swedish Theory of Love.

Det vill jag se en film om.

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/gandinis-teori-om-karlek

Intervju: Lars Lerin – Dagens ETC 2016-01-07