”Tillsammans” (Atlas Akademi) är en antologi med främst idéhistoriska texter om ”68-åren” (ca 1956-75).
De bästa bidragen förklarar avancerade resonemang på ett tillgängligt sätt, som när Kjell Östberg beskriver proletariseringen av vänsterrörelsen. Vänsterintellektuella rörde sig mot industri- och LO-yrken för att rekrytera arbetare till socialismen. Det är vykort från en annan, idealistisk, tid.
Christer Skoglund skriver rafflande om hur studenter vid Stockholms universitet ockuperade kårhuset i protest mot utbildningsreformer. De fick inspiration från teven som visade studentprotester från hela världen, exempelvis mot Vietnamkriget. De nya rörliga bilderna gav folk en insikt i krigets blodiga verklighet men innebar också det hot om passivisering. Vi känner oss delaktiga, utan att egentligen vara det.
På sextiotalet ändrades också synen på konst från ”Vad är vackert?” till ”Vad är konst?”. Tre texter beskriver konstens förändring under den aktuella perioden: Christina Zetterlund om hantverkets del i motkulturen, Anders Burmans sammanfattning av den nya konstsynen och Katarina Wadstein MacLeods essä om konstnären Anna Sjödahl. Med sina konstverk av mardrömsstökiga byrålådor med barnvantar diskuterade Sjödahl 70-talets nya kvinnoroll, och frågade: Kan man vara både mor och konstnär? Tyvärr är frågan fortfarande aktuell.
En av bokens höjdpunkter är Helena Hills text om den svenska drömmen om den ”moderna” mannen – en nationell myt som gång på gång presenterats i media de senaste 40 åren. Man försöker sälja in den som ”nya mannen”, men det får aldrig riktigt fäste i befolkningen. Samtidigt vill vi gärna tro att den svenska mannen är ”ny”, eftersom den svenska självbilden bygger på idén om Sverige som det modernaste landet (tankar som Magnus Rodell utvecklar vidare i sitt bidrag).
Känslan av att vänsterns uppsving kring 60-70-talet var en historisk parantes bekräftas av Shamal Kavehs avslutningstext: en begriplig essä om något så till synes komplicerat som filosofen Foucaults tankar om nyliberalismen, den politiska idén som dominerat samhället efter 1980-talet. Marxisterna från Östbergs text har inte fått det lätt: den socialistiska revolutionen uteblev och drömmen om den solidariska människan ersattes med ”entreprenören”– som ytterligare en smäll på käften. Och där är vi idag: finansmarknaden som överordnad politiken.
Man behöver inte läsa Tillsammans från pärm till pärm. Några texter är höstlövstorra och onödigt krångliga. Andra rör sig mer åt det populärvetenskapliga hållet och kul att läsa. Det här är inte en bok för kafferasten i en stökigt fikarum. Men ett bra material för en 68-osande studiecirkel på jobbet.
IDA THERÉN