IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (bok): Rummet och Svart kvinna – Aftonbladet kultur oktober 2015

http://www.aftonbladet.se/kultur/article21617643.abAntologin Svart kvinna kretsar främst kring hur det är att vara en ung svart kvinna i Sverige i dag. Det är bra och viktigt, med potential att bli för den svarta feminismen i Sverige vad Fittstim var på 90-talet för den vita. Särskilt texterna om att vara svart muslim avBilan Osman, Salem Yohannes text om hennes ”natural hair”-resa och Amira Diallostext om White people fatigue syndrome – förenklat: tröttheten som uppstår när man ständigt omges av vita som kan slänga ur sig rasistiska kommentarer vilket leder till att man aldrig riktigt kan slappna av – är väldigt bra.

Ett av de starkaste inslagen i Svart kvinna är anekdoterna, som är samlade från hela Sverige. Effektivt gestaltar de hur rasismen mot svarta kvinnor ser ut i dag. Många saker är återkommande: frågor om var de ”kommer ifrån” (utan att nöja sig med ”Säffle”), hypersexualisering – kombinerat med osynliggörande.

Här finns viktiga insikter för många läsare. Okunniga har också chansen att lära sig några saker som jag trodde var grundläggande: Skit i att recensera svarta kvinnors utseende, om de inte bett om din åsikt. Ta inte på deras hår. Och släpp för allt i världen hjärnspöket ”rasism mot vita”. Eventuell exkludering av vita bygger på ett försvar mot rasmaktsordningen, där vita är på toppen.

Det här är en viktig bok, och jag önskar att alla skolor hade med den i sin undervisning. Att döma av citaten skulle inte minst många lärare behöva en ögonöppnare. Är du en person som tror att rasism inte längre existerar i Sverige. Läs det här och återkom.

Samtidigt som Svart kvinna släpps collageboken Rummet. Nätplattformen Rummet lanserades för snart två år sedan, av de då relativt okända skribenterna Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström(som båda medverkar i Svart kvinna), Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada. De ville skapa en plats för enbart rasifierade, för att tydliggöra deras röster i debatten. För den som inte hängt med i lingot: rasifiering innebär en samhällelig process där någon beläggs med egenskaper utifrån det som tidigare brukade talas om som hudfärg, ursprung eller etnicitet.

I boken Rummet blandas personligt politiska chattar mellan grundarna med korta essäer och tramsiga ”testa dig själv”-tester, citat och intervjuer.

När Rummet först dök upp på nätet var vi många som blev glada och förväntansfulla. Äntligen lite svensk ”black feminism”. De medverkande gjorde inom kort kometkarriär i en tyckonomi suktande efter skarpa ickevita röster.

Kanske gick karriären fortare än vad kvinnorna räknat med, för de behöll sina underdogidentiteter trots att de plötsligt fick feta uppdrag. Att ha rasifierades uteslutning från debatten som käpphäst, när man samtidigt på nolltid får jobb på Expressen kultur och som krönikör förNöjesguiden (Valerie), som litteraturkritiker på Dagens Nyheter (Judith) och redaktör för bang (Mireya) framstod som ganska världsfrånvänt.

Trots sina maktpositioner fortsatte de i sina podcasts och krönikor att sparka vilt – men nu neråt – mot alla vänstermänniskor och feminister de kunde hitta. All kritik mot dem själva avfärdades som rasism, eller ”har du ingen humooor”, ett begrepp bekant för alla som råkat ut för mobbare. Viljan att göra karriär på att trycka ner andra verkade trumfa försöken till intellektuell diskussion.

Samma strategier syns i boken Rummet. Här hånas vita som ligger med rasifierade (de är rasister), vita som inte ligger med rasifierade (de är rasister), queerpersoner (de har ful frisyr), medelklasslesbiska (de gillar menskonst). Ja, i princip alla utom de som har någon faktisk makt i samhället.

Med det sagt, erkänner jag gärna att jag gillar Rummet-boken. Jag tycker om att läsa gruppens chattar där får vi se en mer sårbar sida av de fyra käftiga brudarna. Vi anar spänningarna mellan arbetarklasskvinnorna Mireya och Camila, och Valerie och Judith som växt upp i övre medelklass. Rasismen är värre för de senare, svarta tjejerna än för de med latinamerikansk bakgrund. Samtidigt öppnar och stänger klasstillhörigheten andra rum.

När de vågar grotta i det här skapas intressanta diskussioner. Var börjar klass, och var börjar hur du bedöms utifrån din hudfärg? När är det ena eller andra viktigare?

En annan höjdpunkt är avdelningen om kärlek och hudfärg. Hur påverkar det förhållandet, när en vit partner kan vara ett sätt för en rasifierad person att komma närmare den vita gemenskapen? När två svarta partners riskerar att kodas som ”dubbelt så svart, och därför dubbelt så sårbara”?

Överhuvudtaget gillar jag att boken ger en djupare förståelse för sorgen och frustrationen som gruppen gjort karriär på att rikta utåt. Tröttheten, på att tvingas till ständig beredskap för rasistiska kommentarer från även den mest välmenande ignoranta svennen.

Tyvärr känns skämten ofta oengagerade och raljanta utan riktig udd.Ivar Arpi ser ut som en nazist, Ingmar Bergman var bara nån blåljugande kåtbock, svensk pop suger. Vill de bli tagna på allvar som satiriker får de anstränga sig lite till.  Men jag skrattar ibland.

Som när de skojar om hur kritiken av medie-bevakningen från förorten påminner om Just D eller Blair Witch Project. Eller åt pastischen på Åsa Linderborgs medgivande av sina egna fördomar (vita förknippas med slavhandlare, Åsa-Nisse och glutenintolerans).

Eller varför man som rasifierad inte ska dejta en medelklassflata. ”Hon kommer att konsumera din blattighet på samma sätt som hon köper tofu och en diktbok av Athena Farrokhzad.”

Rummets författare är stränga mot alla i sin närhet, men också mot sig själva. De kallar sig själva ”fyra rasifierade tjejer med laptops vars kunskapsbas vilar på twitterflöden och som nu gör karriär på att ha läst en bok av Frantz Fanon”. Det är när de vågar vara både förbannade, självkritiska och samtidigt ödmjuka som de är som bäst. När de släpper den raljanta stilen får läsaren en ingång i utforskandet. Vad spelar ras och klass för roll i Sverige 2015?

Jag tror och hoppas att det finns andra sätt för Rummet att hantera sina nya roller i offentligheten. Den dryga fjortisstilen känns lika modern som American Apparel. Sluta mobba, fortsätt jobba.

IDA THERÉN

AFTONBLADET KULTUR

http://www.aftonbladet.se/kultur/article21617643.ab

Intervju: Laurie Penny – Dagens ETC Nov 2015