IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (bok): Roxane Gay – Bad Feminist – Dagens ETC okt 2015

Inte alls en dålig feminist

Time magazine utropade 2014 att det var Roxane Gays år. Den amerikanska författaren och universitetsprofessorn i kreativt skrivande är nu Sverigeaktuell med den kritikerrosade essäsamlingen Bad feminist.

Feminismen, skriver Roxane Gay, har hjälpt henne att hitta sin röst, men också att förstå att hennes röst betyder något. Ändå kallar hon sig själv en ”dålig feminist”. Hon gillar beteckningen för att hon är mänsklig och strulig, och vill inte bli satt på någon feministpiedestal.

Hon skriver att vi ofta glömmer skillnaden mellan feminismen och enskilda professionella feminister – en anledning till att folk snabbt kan bli besvikna på feminismen, när det i själva verket bara är en enstaka person som gjort något de inte håller med om.

Många av texterna kretsar kring att vara kvinna, svart och fet – tre ord som Gay använder för att beskriva sig själv. Essäerna är ofta kulturanalys med en politisk udd. Allt från traditionell filmkritik till resonemang kring hur vi hyllar sportstjärnor som är kvinnomisshandlare. Hon diskuterar våldtäktskultur, Robin Thicke, att ”komma ut”, spelet Scrabble, Fifty Shades of Grey, Hungerspelen, ”kvinnolitteratur” och fetma. Och, kvinnor som älskar Chris Brown så mycket att de skulle låta honom misshandla dem. Utgångspunkt är svart feminism, till skillnad från mycket annan feministisk diskussion som oftast utgår från den vita kvinnans situation.

Gay är sträng men rättvis. Och hon har självdistans och humor. Det är utmanande att läsa och jag känner mig klokare efteråt. Tacksam. Dock hade jag uppskattat ett resonemang av användandet av ordet ”ras” som översättning till amerikanska ”race”. På svenska betyder det inte samma sak, och det är relativt nyligen som begreppet börjat användas i den här typen av sammanhang. Ett förtydligande hade varit på sin plats. Alla bokläsare hänger inte på bloggar och följer med i det förändrade lingot, vilket riskerar att skapa onödig exkludering.

I mina ögon är Gay inte ett dugg ”dålig feminist”, tvärt om. Hon är smart, modig och har förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ett exempel är hennes resonemang kring triggervarningar, där känsliga ämnen på internet försetts med en varning. Hon tycker personligen att de är ineffektiva, att vi måste lära oss leva utan att ständigt skyddas. Samtidigt fattar hon att det hjälper vissa, och då tycker hon att de är värda att använda. Samma resonemang skulle gå att applicera på mycket. Bara för att jag inte tycker något känns viktigt, kan det funka för andra.

Boken är väldigt amerikansk, och vissa frågor, som kampen om abort och preventivmedel, känns inte lika aktuella i den svenska debatten. Men eftersom svensk kultur är så pass influerad av amerikansk är bokens kulturanalys ändå relevant. Och tyvärr finns rasism och våld mot kvinnor över hela världen, även om det finns nyanser i dess uttryck.

Gay växte upp som enda svarta i en vit villaförortsmiljö. Föräldrarna var immigranter från Haiti, och liksom många andra invandrarföräldrar ställde de höga krav på Roxane, väl medvetna om att invandrarbarn ofta behöver anstränga sig dubbelt så hårt som andra för att få samma möjligheter. Gay beskriver sig själv en om sönderstressad unge. Trots att hon hade högsta betyg kom kommentarerna om att hon skulle vara inkvoterad när hon gick på college. Det är något hon ständigt kämpar emot, och orden hänger kvar ända in i sista meningen i boken:

”Jag kallar det ambitioner, men det är något mycket värre, för det går aldrig att leva upp till dem.”

Roxane Gay skriver att något av det svåraste hon gjort är att erkänna sina egna privilegier. Hon är kvinna, svart och barn till invandrare. Samtidigt är hon uppväxt i en kärnfamilj i medelklassen, har gått i bra skolor och senare på elituniversit. Hon påpekar att begreppet ”privilegier” använts så ytligt på senare år att dess betydelse blivit urvattnad. Att vi ofta går i försvarsställning när någon insinuerar att vi är privilegierade. Det vi borde göra är istället, menar hon, att kapitulera. Erkänna privilegierna, ha koll på dem. Man behöver inte be om ursäkt. Hon säger inte direkt vad vi ska göra sedan, men jag tänker att det vore rimligt att använda insikten till att hjälpa fram och försöka stötta andra, som inte haft samma fördelar.

Själv går jag mest igång på Gays personliga texter. De är minst lika politiska som de mer korrekta kritikliknande essäerna, men det känns friare och mer inbjudande, när hon släpper fram mer av sin karismatiska och komplexa personlighet. Vi får lära känna nörden som gillar Scrabble (Alfapet) och ungdomsböckerna Sweet Valley High och Hungerspelen. Hon är samtidigt sårbar och modig, som när hon berättar om gruppvåldtäkten hon utsattes för som barn. Man får nog ha ett hjärta av sten för att inte beröras, samtidigt undviker hon exakt det hon kritiserar mycket populärkultur för att göra, nämligen att vältra sig i det sexuella våldet som ett sätt att höja tittarsiffror. Hennes röst är full av återhållen vrede när våldtäkt kommer på tal, och det känns som att sidorna ska självantända. Svaret på hennes egen fråga, hur vi ska skriva om våldtäkt utan att det blir spekulativt, finns i hennes egna essäer.

http://www.etc.se/kultur-noje/inte-alls-en-dalig-feminist

IDA THERÉN

DAGENS ETC

Intervju: Laurie Penny – Dagens ETC Nov 2015

Recension (bok) – Hilary Mantel – Mordet på Margaret Thatcher – Dagens ETC nov 2015