IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (bok): Mitt liv – Ingrid Bergman – Dagens ETC aug 2015

I samband med premiären av dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid”, kommer nu en nyutgåva av ”Mitt liv”. Det är biografin som skådespelerskan Ingrid Bergman skrev ihop med författaren Alan Burgess. När boken kom ut var den genast en succé – och det är lätt att begripa varför. Berättelsen, som skiftar mellan brev och dagboksinlägg, Ingrids egna berättelse och en allvetande berättarröst, är fascinerande, rik och mycket välskriven. Det blir sällan tråkigt på de över 500 sidorna – trots att många nöjesläsare nog skulle önska att den var aningen mindre utförlig i detaljer om resor och repetitioner.

Ingrid Bergman gick från att vara ett föräldralöst barn i Stockholm till att bli en av världens största filmstjärnor. Allt började med att en tysk borgarflicka blev kär i en svensk konstnär. Trots familjens protester fick de varandra. Först Ingrid, parets tredje barn, överlevde spädbarnstiden, men kort därefter dog istället modern. Snart var det också pappans tur: tretton år gammal blev Ingridföräldralös. Omgiven av sorg sedan födseln tog Ingrid sin tillflykt till skådespeleriet, som blev som en andra natur för henne. Framför kameran och publiken levde hon upp och existerade, på riktigt. Eller, som hon skrev i sin dagbok under livet i USA: ”nu har jag varit utan arbete i två månader. Det är två månader för länge.”

Via Dramatens elevskola hamnade hon vid den svenska filmen, där hon snabbt gjorde succé. Amerikanarna fick nys om henne och lockade snart henne mot Hollywood. Där blev hon den första ”naturliga” filmstjärnan, i en miljö där stjärnor oftast hade påhittade namn, avancerat smink och en enda kategori av roller de spelade. De var de onda, de goda, horan aller madonnan. IngridBergman vägrade gå med på premisserna. Hon ville bli en stor skådespelerska, och hon ville ha både komplexa och varierade roller– och ett privatliv där hon kunde göra vad hon ville, utan att kontrolleras av Hollywoods PR-maskineri. Snart utmärkte den – med Hollywoodmått mätt – enormt långa skådisen (176 cm) sig med sitt osminkade anlete, charmiga leende och ett växlande mellan roller som fick hennes chefer att fasa. Ena stunden den väna jungfrun, sedan horan i Dr Jekyll & Mr Hyde – efter hennes tjat. Sådan var hon, hela sitt liv – envis, modig och äventyrlig. Hon följde sitt hjärta och sket i pengar. Det materiella var hon långt förbi, och hon hade inget emot att bo i filmstudion, hellre än i en lyxig villa. Det viktiga var att hon fick stå framför kameran, agera. Filma. Arbetet var hennes andetag.

Hon arbetar också in i döden – slitet med biografin pågick under hennes sista tid. Det var genom arbetet hon fick näring och energi. Hon höll sig ungdomlig hela livet.

Familjelivet kom i andra hand, något som blir tydligt i dokumentären Jag är Ingrid. Där får de fyra barnen komma till tals, och det blir tydligt hur olika deras reaktioner varit på den frånvarande modern. Där uttrycker de sorg över saknaden och känslan av att bli övergiven, blandat med glädje över den charmiga och kärleksfulla modern. För hon var verkligen frånvarande, inte bara med dåtidens mått mätt. Efter att Bergman lämnade den svenska läkarmaken Petter i USA för den italienska regissören Roberto Rossellini såg hon inte dottern Pia på sex år, från att hon var tolv till arton. De tre italienska barnen lämnade hon efter några år, i samband med skilsmässan med Rossellini, då hon flyttade till Paris med en svenska teaterproducent. I boken får vi en mer komplex bild, där vi kan ana hur kontrollerande exmännen kunde vara, bakom en städad fernissa. Det var inte bara Ingrids fel att det fanns ett avstånd till barnen.

Under hela livet följde hon sitt hjärta såväl i karriärsval och filmroller, som i kärleken. Hon hade icke-traditionella relationer, och fortsatte, i alla fall enligt boken – som var tvungen att godkännas av de omnämnda parterna – ha vänskapliga relationer med sina exmän under hela livet. Hon var alltid jordnära och brydde sig mycket om de svagaste i samhället. På så vis var hon också politisk. Likaså i det faktum att hon alltid var generös och mot andra kvinnor. Många kvinnliga vänner vittnar i boken om vilken bra kompis Ingrid var. Hela tiden får vi exempel på hur rolig hon var, full av en barnslig förkärlek för bus. Hon verkar kunnat lysa upp ett rum med sin utstrålning och härliga humor. Samtidigt var hon besvärlig: lade sig i manusarbetet och regin, var allmänt jobbig och ja, helt underbar.

På många vis är boken Bergmans upprättelse, efter den orättvisa behandlingen av media, särskilt i konservativa USA där hennes kärleksrelation med Rossellini gav henne en horstämpel och praktiskt taget körde ut henne ur landet, på höjden av hennes karriär.

Ingrid drogs ständigt till män som kunde se henne, som genom en lins. Kameramän, fotografer, producenter, regissörer. Kanske var livet lite lättare att hantera, om det var en rad roller att spela. Om verkligheten bara var en scen. Fast å andra sidan. Vem tycker inte det.

IDA THERÉN

DAGENS ETC

Recension (bok): Dorthe Nors — Minna saknar en övningslokal/Kantspel – Dagens ETC september 2015