IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Recension (bok): Kim Gordon – Girl in a band – ETC mars 2015

Hur känns det att vara tjej och spela i ett band? Det var den vanligaste frågan Kim Gordon fick när hon turnerade med sitt band Sonic Youth. Kultbandet inspirerade otaliga indieband efter dem rent musikaliskt, men Gordon förkroppsligade också något annat: möjligheten att vara kvinna och rockmusiker, bara en i bandet: utan att klä ut sig till en sexig freak show.

Kim Gordon växte upp i en amerikansk medelklassfamilj med en pappa som var professor i sociologi och en frustrerad hemmafrumamma. Hon bodde mest i Los Angeles, med perioder i Hongkong och på Hawaii. Brorsan tog upp allt syre i hemmet – han var ett otroligt intelligent och verbal, men samtidigt: narcissistisk och en ständig plågoande. Senare, allt för sent, fick han en diagnos: paranoid schizofreni. Uppväxten satte djupa spår hos Gordon som skulle upprepa mönstret i hela sitt liv: som medberoende, till självupptagna män. En lightversion fanns i relationen med Thurston Moore, som hon bildade Sonic Youth ihop med. Han var hennes partner i flera decennier och pappa till hennes barn. Äktenskapet, som många fans såg som det gulliga beviset för att det gick att kombinera rocklivet med familjelycka, gick i kras för ett par år sedan. På många sätt känns Girl In a Band som en reaktion till skilsmässan. En önskan om att berätta sin historia, stiga ur offerrollen den svikna lätt tvingas in i.

Gordon är konstnär först, musiker sedan. Det märks. Författaren är en konstnär som kan tänka, och skriva. Det gör Girl In a Band till fascinerande läsning, även för den som inte är ett Sonic Youth-fan. Det är ett kulturhistoriskt dokument, men också fyllt av poetiska reflektioner.

Att följa Gordons liv är som en miniatyrversion av vit amerikansk kultur under andra halvan av 1900-talet. Hon växer upp i 1950-talets städade medelklassmiljö där flickor ska vara snälla och gulliga, blir tonåring i San Fransisco under 1968-åren och flyttar sedan till New York i slutet av 1970-talet när konstvärlden där börjar ta fart. Hon är hela tiden mitt i händelsernas centrum. I New York framträder hon för första gången som musiker på scen – ironiskt nog, som en del av en manlig konstnärs performance. Hennes genombrott in i konstvärlden var med en essä om hur män skapar intimitet med varandra genom att spela ihop i band.  

Feminismen finns där hela tiden, även om Gordon verkar göra en poäng av att aldrig beskriva ett uppvaknande: det är mer av en långsam process, där hon hela tiden stretar mot förväntningarna. Istället för att tatuera ett kvinnotecken i ansiktet och skrika fuck the system gör hon exakt det fast osynligt, som förklädd till bibliotekarie. Det är ingen slump. Hon skriver själv att hon tycker att det radikala är mycket mer intressant när man döljer det med vanlighet på utsidan.

Det bästa med boken är egentligen när vi får ta del av Gordons mer filosofiska funderingar. Hon är kritisk mot det västerländska tankesättet, som en Hollywoodstruktur med början, mitt och slut. Hon föredrar det icke-traditionella narrativet, som i franska New Wave-filmer. Tankarna återfinns i musiken, som saknar poplåtarnas utstuderade mönster. Även landskapen där hon växt upp glider in i liknande resonemang. Hon älskar Los Angeles med dess putsade fasader som döljer rå, stökig grund: som en symbol för hela USA. Det påminner om hur hon ser på musik – det som vissa uppfattar som kaos är samtidigt sublimt för andra.

Det epitet som oftast tillskrivs Gordon är “cool” – det är inte konstigt, där hon står på scen med sin stenhårda mask. Men i boken får vi lära känna den superkänsliga insidan, präglad av uppväxten med den dominanta brodern där hon fick öva sig på att inte visa några känslor – gjorde han det blev han triggad och retade henne ännu mer. Hon frågar sig en central fråga för många kvinnor: om man döljer sin hyperkänslighet, är man en “stark kvinna”?

Om jag hade fått önska hade jag gärna sett mer av Gordons intelligenta feministiska analyser. De finns där, men hon stannar lite för ofta vid ytan, ryter till men stannar sedan upp just när det börjar bränna till på riktigt. Inte heller reflekterar hon över ämnen som rasism och hennes egna privilegier som vit amerikan ur babyboomer-generationen, kanske den mest privilegierade medelklassen i världshistorien. Jag tvivlar inte på att Gordon har reflekterat över de här sakerna. Just därför vill jag veta mer.

För den som är sugen på skvaller finns det desto mer att grotta ner sig i. Gordon blottar modigt sveket från den otrogna exmaken – en färsk separation som blev officiell för bara något år sedan. Det är sorgligt, samtidigt finns det ett ljus i bitarna där hon skriver om skilsmässan: här får hon sin chans att berätta sin historia. Det gnistrar till av subtil hämnd.

Bitvis är boken som en medeltidskrönika över 1980-talets konstscen, med kända namn på var och varannan sida. Det är extra kul eftersom Gordon inte är rädd att säga vad hon tycker – även om hon inte alltid är positiv. Vi får möta Kurt Cobain som anförtroddeGordon hur hans spädbarn knöt an mer till honom än till mamman, Courtney Love, vars första album Gordon producerade – trots att hon anande att labila och oberäkneliga Love var bad news.  Vi stöter gång på gång på Larry Gagosian – idag världens kanske mest kända gallerist, som Gordon följt sedan han sålde fula dollartryck på gatan. Inte heller honom gillar hon särskilt mycket. Vi får höra historier om Marc Jacobs, Chloë Sevigny, Sofia Coppola, Spike Jonze och Billy Corgan från Smashing Pumpkins (en pretentiös gnällspik). Hon hänger med feministikoner som Kathleen Hannah, Carrie Brownstein, Cindy Sherman och Lydia Lunch (som hon inte skulle kalla vän, eftersom hon inte litar på henne). Men namedroppingen är aldrig bara för att imponera. Den behövs för att skriva hennes historia. 1980-talets konst-New York var Kim Gordons värld. Vi andra läser bara om den i historieböckerna.

IDA THERÉN

Recension (TV): Modebloggare i sweatshops – Aftonbladet kultur 15-01-27

Recension (bok): Jenny Nordberg – De förklädda kvinnorna i Kabul – ETC feb 2015