IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Filmrecension: Nattbarn (ETC) 170808

Filmrecension: Nattbarn (ETC) 170808

00.PNG

”Nattbarn” börjar med att Iggy, 14 år, ligger och ­onanerar medan hon kollar bögporr. Ribban läggs högt. Vi vet att det här är en film som inte värjer för ämnen som utmanar.

I filmatiseringen av Hanna Gustavssons seriebok ”Nattbarn” får vi följa den djupt utmanande perioden i mitten av högstadiet när allt ändras. Barn, snart vuxen. Kropp på väg mot kvinna, tankar på väg från barn.

Vi får följa Iggy (Mimmi Cyon) som känner sig missförstådd. Hon bor i en Stockholmsförort med sin mamma.  Hon älskar hårdrock och tycker alla killar i högstadiet är puckon.

Så träffar hon skolfoto-fotografen Stefan (Albin Grenholm), som spelar i hårdrocksband, och jobbar i skivaffär. Han är 29. Och plötsligt uppstår det där magiska: att träffa någon vuxen som förstår henne, hennes passion. Som ser henne som människa. Som kvinna.

Iggy dras till honom. Tackar ja när han bjuder hem henne till kollektivet. Där möter hon också Nina (Gizem Erdogan), som representerar vår kollektiva vuxen­moral.

Kvinnan som tvingas bita ihop när hon ser den äldre ölälskande snubben som peddo-raggar på en fjorton­åring med tandställning. Som får kämpa med att inte döma deras gryende relation – som Iggy insisterar handlar om vänskap, men som för den mer erfarna tittaren oundvikligt också handlar om något annat. Sexuellt.

Senare får vi veta att Iggy främst tänder på tjejer men det handlar inte bara om ren lust. Också en längtan, mot att se vem en är, speglad av någon annan. Att lära känna sig själv, i en ny identitet. Att bli vuxen.

Tar ut svängarna

Regin (av Sanna Lenken) är kreativ och vågar ta ut svängarna, med nästan psykedeliska, surrealistiska tecknade element. Det bryter upp formatet och leker med vad vi ser: är det tecknat, spelfilm eller något mitt emellan? Men det känns aldrig sökt, utan bidrar bara till upplevelsen av att gå in i Iggys egna värld.

Dialogen är rolig, men också snyggt sparsmakad, helt i linje med originalet: Hanna Gustavssons serieböckers ständiga outtalade, simplistiska pratbubblor.

Mimmi Cyons tolkning av Iggy är helt klockren, en perfekt fångad blandning av naiv blyghet och fascination vid mörkret. Men det känns aldrig exotiserande, eller exploaterande. Iggy har sin egen agens. Ambivalensen, mellan att lockas av att bli sexualiserad, att fånga in energin av det. Och att samtidigt rygga undan. Det är väldigt inkännande skildrat.

Den korta filmen är också en fin skildring av vänskap – mellan Iggy och bästisen, och hur relationer på nätet och i verkligheten vävs ihop.

Utvecklande relationer

Filmen har potential att bli en kultig Fucking Åmål för 00-talister, men den har också mycket att ge äldre tittare. En påminnelse om de där konstiga relationerna som vi inte riktigt vet vad de är, vad de handlar om. Är de kärlek, eller något annat? Och: behöver vi ens veta?

De där som lär oss något om oss själva, trycker på våra rädslor, våra sår.

De som hjälper oss att utvecklas.

LÄNK

Podcast: Jag besökte "Ett större liv"-podden

Podcast: Jag besökte "Ett större liv"-podden

Bokmedverkan: Min text i antologin En annan historia - om Diana Miller (höst 2016)

Bokmedverkan: Min text i antologin En annan historia - om Diana Miller (höst 2016)