IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

MAGASINET ARENA: HANNA WIDERSTEDT OCH JAG (FEB 2013)

Magasinet Arena: Hanna Widerstedt och jag

DELA PÅ FACEBOOK

@villig_tjej, June Miller och Ziggy Stardust. Hur länge kan man lajva en persona utan att faktiskt bli den? Ida Therén om alter egon i nya numret av Magasinet Arena. 

2010 var mitt hjärta brustet. Jag hade nyligen flyttat till Stockholm efter att ha bott utomlands sedan studenten och precis gjort slut med min sambo. Jag mådde dåligt och visste inte vad jag skulle göra. Jag arbetade med en biografi och blev olyckligt kär. Vad ska jag göra? Frågade jag mina vänner. Skaffa Twitter, var deras förslag, ”Det är kul”. På den tiden var Twitter nytt och outforskat, åtminstone i Sverige. Det bestod mest av journalister, teknikfolk och ”early adopters”. Jag satte mig vid datorn och skapade den anonyma användaren Champagne ”@villig_tjej”.

När mina vänner fick syn på det skrattade de högt. De kände mig som konstintresserad med författarambitioner, inte som en puckad partytjej med dyr handväska. Men ”Villig_tjej” var just de sakerna. Hon var jag när jag gick ut om natten, festade för att glömma hjärtesorgen.

Name: Champagne Minaj / @Villig_tjej

Location: Stockholm *City*

Bio: I used to be an it girl

Now I lost it.

Att mina initialer var just IT var en ledtråd, men inte tillräckligt tydlig för att folk skulle fatta att det var jag.

Jag började twittra saker som var på gränsen. På gränsen till vad som var jag, på gränsen till vad man fick säga. Jag skrev om sex, vulagriteter – allt det Erica Jong säger att om en kvinna skriver om, blir hon aldrig tagen på allvar igen. Jag missbrukade skiljetecken, hittade på egna uttryck, förkortningar och smileys. Vissa retade gallfeber på folk, vissa spred sig. Folk skrattade, hatade och vissa undrade vem det var, bakom namnet. Också jag undrade. I takt med att jag skrev in mig i karaktären – precis som jag samtidigt skrev på biografin, om June Miller, Henry Millers fru – en kvinna som såg på sig själv som skådespelerska ”i varje minut” – blev jag min karaktär.

Även utanför internet blev jag allt mer den förvrängda versionen av mig själv, festade mer, besökte nya ställen på Stureplan. Blev allt mer cynisk, lät rollen ta över min kropp. Tänkte: ”Vad hade Champagne gjort?”Gränserna flöt ihop – mina intellektuella ambitioner åts upp av champagne, klackar och snittar, jag träffade nya vänner som kände mig som den anonyma party-tjejen på internet som twittrade saker som ”sammanfattning: torsdag: aspakkad” och ”Detta att spermier kan leva i livmodern upp till 7 dygn …? Det simmar alltså runt små fiskar i en ca hela tiden???!!!!!???”. De visste inget om vem jag var innan, det spelar ingen roll, ingen bryr sig om vem du varit innan.

Vem är du om inte den du är i andras ögon?

När vintern närmade sig blev jag intervjuad i tidningen City, genom mail. Jag försökte fortfarande upprätthålla anonymiteten trots att sållet började läcka, allt fler visste att det var jag. Jag. Var det jag? Jag hade alltid tänkt att det var en persona, en karaktär, en sida av mig själv som kunde vara jag. Hade det blivit jag?

I december blev ”Champagne” korad till en av Stockholms hjältar i Dagens Nyheter. City nominerade hennes nattlivstwittrande till ”Årets stockholmsskildring”. Stressen av att hålla tempot med min egen skapelse tärde allt mer på mig. Var det här jag, vem höll jag på att bli? Jag saknade mitt gamla jag, men var fast i det nya. Jag kände mig stressad och förvirrad. Jag blev kär, och visste inte om jag var jag längre, eller min skapelse.

På nyårsafton, samma dag som jag – klädd i Champagnes, som ju var mina – kläder prydde omslaget på DN På Stan tog jag livet av Champagne, eller tog hon livet av sig själv? Med en rad inlägg förklarades Champagne död, nu låg hon sida vid sida vid Ziggy Stardust.

Jag stängde av Twitter, tog några månader att rena mig från det som hänt. Jag hade urholkat mig själv med min pantade persona. Det var inte den här människan jag ville vara, det här jag ville att människor skulle minnas mig för, mitt tramsprojekt som spårade ur. Ville ta mig ur det, tillbaka in i det jag kände som mitt riktiga jag. Vad det nu är. Var var hon, Ida? Hur skrev jag med min egen röst, utan Champagnes smileys och felstavningar?

Stressen från spelet, med mig själv, med min omgivning, satt kvar länge. Kanske hade jag kunnat fortsätta, ta karaktären, eller mig själv, utanför den lilla bubblan av Twitter. De sökte folk till Big Brother som skulle starta upp igen, ett ögonblick hade jag tänkt på att söka. Vad hade hänt? I stället lade jag ner, fokuserade på det jag verkligen ville göra. Fokuserade åter på boken, June. What would June Do?

Nu minns jag året i en dimma.

2011 såg jag Hanna Widerstedts video-blogg om hur hon ”hatade svenska killar”. Jag skrattade högt. Min första tanke var att det var alldeles för intelligent för att vara på riktigt – trots att det var det hon ville framställa sig som, var hon mer än en puckad tonårstjej som gillade foundation. Det lyste igenom. Skådespelet.

Hanna Widerstedts fortsatta bloggande väckte frågor. Det var mer än bara ren provokation för sakens skull. Var svenska killar snåla och okåta? Vad fick man tycka om invandring? Vad fick man säga om sex? Innebar självständighet att man kunde leva som en semi-eskort, om man själv tjänade på det?

Det var samma frågor jag stött på hos June, June som levde på pengar hon fick av rika beundrare. Försörjde sig själv och Henry Miller med gåvor från rika ”daddies”.

(Utan henne hade han aldrig blivit författare, det sa han själv).

Hanna-fenomenet växte, hon var med i Big Brother. Något i hennes blick – jag kände igen det. Lika känner lika. Rollen som blir verklighet.

Jag klarade lite mer än ett halvår, Hanna klarade 11 månader. I sin blogg skriver hon i slutet av 2012 att hon agerat en karaktär som ”tog upp de flesta känsliga ämnen såsom invandringsfrågan, sexuell frispråkighet, överkonsumtion, evigt Stureplansfestande, skrytande om inkomst, skönhetsoperationer, och så vidare. Det klassiska receptet för att provocera till max.”

Att det var ett konstprojekt.

Var ”Hanna Widerstedt” ett konstprojekt eller inte? På sätt och vis tror jag att Hanna vet, att det inte ”var” hon, samtidigt som det givetvis var hon, även om det var en uppskruvad version av henne själv, en version som fick sitt eget liv.

Jag gissar att frågan om identitet, och huruvida den är fast eller förgänglig återstår så länge människor nu kommer fortsätta finnas på jorden. Precis som frågan om vad som är konst, och inte. Och tankarna om Hannas projekt kommer sitta kvar i alla fall i mig ett tag.

Jag tänker på vad Henry Miller skrev:

”A great work of art, if it accomplishes anything, serves to remind us [..] of all that is fluid and intangible. Which is to say, the universe”.

Hanna skriver på sin blogg att hon har åkt bort ett tag, en välförtjänt paus för att hitta sig själv igen. Jag hoppas hon lyckas, att Frankenstein inte tagit över hennes kropp. För om du går som en anka, talar som en anka – är du då inte.

Ida Therén

Läs texten online här

KRÖNIKA: STOCKHOLM ÄR DÖTT (DAGENS ETC FEB 2013)

AFTONBLADET KULTUR: GIRLS OCH SYSTERSKAP (130215)