IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Intervju: Sara Stridsberg – Dagens ETC 2015-09-07

Sara Stridsberg är en av Sveriges mest hyllade författare och dramatiker. Hon har översatts till en rad språk, vunnit en rad priser, skrivit pjäser för de stora scenerna och är en av få ”finlitterära” författare som helt försörjer sig på skrivandet. Nu är hon dubbelt aktuell med två pjäser – ”Konsten att falla” på Teater Galeasen och ”Beckomberga” på Dramaten, båda om mentalsjukhuset Beckomberga.

Vi sitter i ett rum långt inne i Dramatens labyrintiska korridorer. Det är tyst och rummet är tomt förutom en tillbringare med vatten och två koppar kaffe. Hon har en stökig fläta och en blick som tycks komma underifrån, kikande mot en. Hon föreslår att 45 minuter är en lagom tid att prata, eftersom man sägs börja upprepa sig efter det.

Så allt man har att säga får plats på 45 minuter?

– Jag kom just hem från litteraturfestivalen på Louisiana, där frågade många journalister varför jag ofta cirklar kring samma sorts historia i mina böcker. Kanske skriver man alltid på samma bok hela livet.

När en kompis började på Biskops Arnö svarade en majoritets av klassen ”Sara Stridsberg” på frågan vilken författare som påverkat dem mest. Hur känns det?

– Jag vet inte, jag har delvis en blockerad relation med läsaren. Jag låtsas om att de inte finns. Jag kan inte ta in det riktigt.

Undviker recensioner

Sara Stridsberg är inte så förtjust i att diskutera sina böcker eller att läsa recensioner och berättar att hon ser det som ett samtal som pågår mellan andra. Ett hon inte kan delta i.

Bodil Malmsten brukar säga att hon ser på sig själv som ”en som skriver”. Det är först när hon sitter som du gör nu, med pressen, som hon är ”författare”.

– Precis så brukar jag också tänka. Om någon frågar vad jag gör brukar jag säga att ”jag skriver”. Vilket resulterar i att de uppfattar mig som väldigt misslyckad, som någon som skriver för byrålådan. För mig har det varit viktigt att skrivandet inte känns professionellt.

– Jag sitter helst i sängen och skriver, eller någon gång på mobilen om jag är ute. Det måste kännas som att jag håller på med någon slags underjordisk verksamhet.

Inga tvärsäkra svar

När jag frågar varför hon inte oftare skriver på kultursidorna säger hon att hon föredrar att vara prövande och ställa frågor, snarare än att ge svar – något hon upplever är vanligt på kultursidorna. I romanen får hon chansen att tänka på samma svåra frågor länge.

Du känner inte ibland att du bara vill ryta till, när folk skriver en massa dumheter?

– Nej, jag känner snarare att folk ryter till alldeles för mycket, att många tycks ha tvärsäkra svar på väldigt svåra frågor.

Sara Stridsberg tillhör en krympande andel offentliga personer som är förtegen om sitt privatliv. Hon bor i Stockholm med två barn och ”omger sig med både skrivande och icke skrivande människor”. Det är allt hon vill säga.

Har du känt att familjelivet har inkräktat på ditt skrivande?

– Jag har aldrig någonsin känt att barnen har inkräktat på mitt skrivande. Jag tänkte att det skulle vara så innan, för folk hade pratat så mycket om det. Jag tror snarare att det har varit en tillgång för mig. Just för att jag skriver har jag mer tid. Jag skriver intensivt när jag gör det, men det är ju inte åtta timmar om dagen.

Gillar att skriva dramatik

I pjäsen på Galeasen har Ingela Olsson som spelat huvudrollen i majoriteten av hennes pjäser.

Är hon din musa?

(Skratt).

– Ja. Vi är som ett gammalt par. Numera umgås vi också privat.

Varför gillar du dramatiken så mycket?

– Jag tycker om att någon väntar på en pjäs, på att få börja arbeta med den. Det är underbart att bara skriva röst, att lyssna till dem.

Först hade hon svårt att skriva om mentalsjukhuset Beckomberga, eftersom hon kom med en utifrånblick som riskerade att objektifiera de intagna. Hon kände att hon kunde skriva om det eftersom hon hade besökt platsen som barn, så att hon hade en egen relation med stället. Men språket fortsatte bekymra henne.

– Hela vårt språk är präglat av förnuft och ”friskhet”. Jag ville hitta ett annat språk att skriva på. Då började jag skriva pjäsen. Det var en sorts lättnad, eftersom jag kunde lyssna till gestalternas röster utan prosans kladdiga klåfingriga sätt att diagnostisera folk. Som: ”hon har ett svullet ansikte av alla medicinerna”.

– Sen insåg jag att också det litterära språket är ju inget ”friskt” språk. Det är ett perverst, depraverat underjordiskt språk! Ett språk som inte alls behöver förråda sjukdomen.

Finns friska och sjuka människor?

– Jag tror att det friska och det sjuka finns i oss alla. Det finns stråk av friskhet i sjukdomen och spår av sjukdom i det friska, i normaliteten. Och alla går genom sköra perioder i livet. Det är nog därför vi älskar att förlägga svaghet till andra människor. Av rädsla för att falla själva.

– Jag önskar att i det jag skriver ska allting få plats. Folk ska inte reduceras till att vara friska eller sjuka, vackra eller groteska, goda eller onda.

Det känns som att du är allergisk mot allting binärt?

– Ibland undrar jag om jag helt enkelt inte kan se skillnad på mörker och ljus, styrka och skörhet lika tydligt som andra människor. Eller så vill jag inte se skillnaden.

Är inte det konstnärens uppgift? Att se nyanser. Folk har ju inte tid med det komplexa.

– Ja. Så är det. Romanen måste få röra sig utanför.

Finns det något spirituellt, religiöst i ditt skrivande?

(Tvekan)

– Det handlar ju mycket om att ge sig hän, till något som är allsmäktigare än man själv är.

Feminism – något självklart

Sara Stridsberg har blivit något av en feministisk ikon sedan hon slog igenom för tio år sedan, med Happy Sally. Sedan dess har den svenska feministiska debatten förändrats, med andra influenser än tidigare. När jag frågar om vad hon tror om framtiden för den feministiska rörelsen har hon inga svar. Det är en för stor fråga. När jag frågar vad feminism är för henne funderar hon en bra stund medan hon smeker underläppen med tummen och pekfingret.

– Det är som att fråga: ”tror du på demokrati, vad är demokrati för dig?” Det är ett slags grundläggande mänskligt värde.

– Ibland är saker så självklara att man inte kan formulera dem.

Vad tror du om Sveriges framtid?

– Jag undrar mer om det kommer finnas något jordklot kvar.

Är du en orädd person?

– Jag är en mycket, mycket rädd person. För allt. Jag är rädd för framtiden. Krigen som flyttas över världen, orolig för alla människor som inte har någonstans att ta vägen.

Känner du aldrig: nu skiter jag i det här, nu slutar jag skriva?

– Nej. Att leva är mycket svårare än att skriva. Att skriva är alltid lätt. Jag har aldrig längtat efter att sluta skriva.

Det har gått 45 minuter. Vi reser oss och byter några sista ord. Hon börjar nästan reflexmässigt dutta på läppstift på läpparna. Jag frågar om hon ska någonstans. Bara hem till tvättstugan, säger hon.

– Jag har alltid läppstift, alltid när jag skriver. Det finns något intressant med läppstift, hur det liksom upphöjer en till en erotisk civiliserad varelse. Men om det kommer lite läppstift utanför blir det genast något fult, man blir en galning. Vi skiljs åt och läppstiftet är innanför läppkanten, om än lite ojämnt.

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/jag-ar-radd-framtiden

Recension: Allt blir inget – Martin Kellerman – Dagens ETC 2015-09-08

Recension (bok): Knausgård – Ut ur världen – Dagens ETC 2015-08-31