IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT, BASERAD I NEW YORK och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR OCH KONST.

Läs mer om mig här

Bokrecension: "Dunhams debut slinker ner som en snygg cupcake" (Dagens ETC 141015)

Hon har geniförklarats för tv-serien Girls. Nu släpper amerikanska multitalangen Lena Dunham sin första bok, om sitt eget liv. Men hon vågar inte fullt ut kliva fram från bakom fasaden, tycker Ida Théren.

Om du har sett något avsnitt av tv-serien Girls kan du lätt föreställa sig vad Not that kind of girl handlar om. Lena Dunham, tv-serien Girls producent, regissör och huvudrollsinnehavare, har skrivit en debutbok. Liksom serien handlar den om att vara ung i New York, med teman som klumpigt sex, kroppsideal, konstnärsdrömmar, kvinnlig vänskap och längtan efter att bli älskad.
I en rad personliga essäer, i mer eller mindre lyckade format (kapitlet med Dunhams detaljerade matdagbok kunde strukits) hoppar hon fram och tillbaka mellan barndomen, tonåren och 20-någonting.
Boken rör sig genom fem delar från det mest intima – kärlek och sex – utåt via kroppen, vänskap, arbete och slutligen omvärlden.

Född med kulturellt kapital

Lite otippat är de snaskiga bitarna om sex och kärlek de tråkigaste. Jag bläddrar otåligt framåt i hopp om något som inte känns som de femtioelva obekväma sexscenerna i Girls. Diskussionen om gråzonen vid våldtäkt och berättelsen om en manlig lärare som går över gränsen är intressanta. Men annars är det först när Dunham skriver om kropp, jobb och kvinnlig vänskap som jag på riktigt sugs in i boken.
Det är svårt att inte bli sotis på Dunhams uppväxt. Den coola konstnärskvarteren på Manhattan, den världsberömda feministiska konstnärsmamman Laurie Simmons som klär sig som en snygg häxa och mjuka pappan (Caroll Dunham) som också han är känd konstnär.

Fortsätter – trots kritik

Som elvaåring blir Dunham oförklarligt intervjuad av amerikanska Vogue (”Vad tycker du om Calvin Klein?”) och när hon är 16 kommer New York Times stil-avdelning på besök på hennes veganmiddag. I 20-årsåldern gör hon och hennes bästisar en webbserie på skoj. Några av föräldrarnas kända vänner gör inhopp och serien visas på ett häftigt galleri. Det dröjer inte länge innan den leder till ett knäck på en Guggenheim-fest där de får tiotusentals kronor i ersättning.
För oss vanliga dödliga som inte ens vågar gå konstskola av rädsla för arbetslöshet är det antagligen lättare att vinna på lotto.
Samtidigt: Dunham är smart och talangfull. Anledningen att hon fick en HBO-tv-serie är inte bara för att hon har kända föräldrar. Hon är också en modig offentlig feminist som skiter i att vara smal och snäll i en tid full av knäppa nättroll som hackar på henne från alla håll. Även feminister är på henne och kritiserar hennes bristande representation av minoriteter i tv-serien. Kraven på Dunham är betydligt större än på serier gjorda av män. Ändå pallar hon fortsätta.

Referenser för 80-talister

Boken är pepprad med referenser anpassade för 80-talister: Filmen Clueless, dataprogrammet Final Cut Pro, parfymerad kroppssprej, ångestmediciner och kaloriräknarappar. Men även om jag i princip är jämngammal med Dunham (född 1986) känner jag mig äldre än bokens målgrupp. Jag hade älskat boken i tonåren, men nu har jag redan hunnit göra alla misstag som hon beskriver och råden kommer för sent.
Det betyder inte att jag inte kan skratta åt alla snygga, skarpa meningar och gilla dess myspys-tjejsnack-känsla. Oneliners som ”Vackert självbedrägeri: är det inte vad att vara ung handlar om?” får mig att flina högt och ibland är det nästan poetiskt, som beskrivningen av hur New Yorks ljudmatta ”inte låter ångesten tränga genom”.

Sylvasst om karriär

Boken slinker ner som en snygg cupcake av tonårsligghistorier, strösslat med en rejäl näve barndomsnostalgi. Samtidigt saknas något. För även om Dunham är medveten om sin privilegierade uppväxt och söker äventyr blir det inte mycket mer än sommarläger för rika innerstadskids och ett ”skitjobb” där hon säljer babykläder till A-listekändisar.
Trots att hon visar läsaren allt, varenda pormask och använda kondom, är det som att hon undanhåller något, barrikaderat med skämt om fittor och psykofarmaka.
I boken får vi bara hintar om hennes nya, seriösa förhållande med bandkillen Jack, och om hennes längtan efter barn. Det gör en nyfiken: Hur ser nästa steg  i livet ut?
Allra bäst i boken är det sylvassa karriärskapitlet där hon kritiserar ”solskenstjuvarna”, de trötta männen i Hollywood som vill haka på när det kommer en ung ny person som de kan stjäla energi från. Det här är något nytt, från Dunhams vuxenliv, post-Girls.
Jag hoppas på mer av det i framtiden.

Dikter att skriva ut och sätta upp på BVC (Arbetet kultur 141002)

Aftonbladet kultur: Bostad – en klassfråga 140919