All in BOKRECENSION

Bokrecension: X-Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist - Svenska Dagbladet (sept 2017)

En sak som jag insett mer nyligen, är att trauma inte behöver vara en enorm händelse. Det kan vara något större eller mindre. Det handlar mer om hur det som skett bearbetas. Och för många av oss: vilket stöd vi får att utforska våra känslor. Även de mörka. Johan Ajvide Lindqvists nya roman – den sista fristående delen i en trilogi – är full av sådana trauman. 

Bokrecension: Green Girl (JP) 170730

Kate Zambrenos roman "Green girl" kom ut för några år sedan i USA. Den är redan en feministisk kultklassiker. Den handlar om amerikanska Ruth, en tjej i tjugoårsåldern. Hon har åkt till London och arbetar på "Horrids", ett mycket tunt maskerat Harrods. Hon sprutar – symboliskt nog – parfymen "Desire" på besökare, i hopp om att de ska köpa den.

Bokrecension: Som en söt men näringsfattig tårta (ETC) 170608

Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin).

Bokrecension:Fördel kvinna : den tysta utbildningsrevolutionen (Svenska Dagbladet) 170513

Stämmer det att män har makten i samhället? Och i så fall, till vilken grad? Män har, konstaterar hon, fortfarande majoriteten av samhällets toppositioner. I mellanskiktet finns i huvudsak kvinnor. På botten, hos dem som är utanför samhället och inte klarat grundskolan, dominerar männen. Utebliven gymnasieutbildning leder till att man inte får arbete, vilket i sin tur ökar risken för inblandning i kriminalitet och våld.

Bokrecension: Brev till min dotter (Svenska dagbladet) 170417

En antologi påverkas mycket av redaktören. Vem är den, vem känner den, vad har den själv haft för upplevelser som präglar urvalet. I ”Brev till min dotter” har Elcim Yilmaz valt en rad skribenter med vissa gemensamma nämnare, som även hon själv delar. Flera har upplevt trauman, med bristande stöd från föräldrarna. De vill bryta mönstret, vara där för sina barn. Och mer specifikt vara där för sin dottern.

Bokrecension: Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad (Tidningen VI) vår 2017

”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss. 

Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt. 

Bokrecension:Det vi förlorade i elden(Svenska Dagbladet) 170325

Den första novellen i samlingen inleder starkt med en pojke som bor i ett gathörn med sin knarkande mamma mitt emot den högutbildade berättaren. Skarven mellan den extrema fattigdomen och rikedomen är högst närvarande. Det fortsätter i samma anda: Barn röker, inflationen skenar, helgon tillbeds, fnissiga tonåringar blandar alkohol och Rohypnol. Något oroväckande vilar över texterna, en kuslig stämning. Det oklara är bara var problemet ligger: är det internt eller externt? Vi leds förbi våld i olika former, inte minst mot barn – även antydan om sexuellt våld. Men författaren frossar inte i våldsscenerna, de upplevs mer som faktiska skildringar: såhär vidrig är vår värld. Blunda inte.

Bokrecension: Melissa Broder – So sad today (Svenska Dagbladet) 170227

Jag vill hävda att vi lever i en ny tid där vi inte längre behöver känna kulturellt kodad skam och skuld, känslor som håller oss fångna. Där det är okej för kvinnor att visa sina riktiga jag, och inte anpassa sig till mäns regler och normer. En tid där vi ser vår egna svagheter som guld som vi kan dekorera vår brustna keramik med. Det trasiga är vår skönhet, inte vår brist.

Bokrecension: De ofria av Janne Lundström (Svenska Dagbladet) 170222

Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.

Bokrecension: Bara lite blod – om mens och makt (Svenska Dagbladet) 170111

Pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem. För vad händer om du är hemlös, eller fattig och måste hantera blod som droppar genom kläderna. När du knappt har pengar till mat och inte råd med ordentliga mensskydd, och heller ingen plats att byta bloduppsamlare? Det är fallet för många människor världen över, inte minst skolflickor.

Bokrecension: Vad ska en flicka göra - Annika Lantz (Svenska Dagbladet) 161218

Lantz berättar att hon lägger lejonparten av sin tid på att oroa sig. För miljön, världen och (hypokondriskt) för den egna hälsan. Tills hon en dag blir sjuk. Först kommer en total utmattning följd av år av återhämtning. Och sedan: cancerdiagnosen. Boken börjar hon skriva redan innan beskedet, och förloppet i realtid skapar en intressant dimension: sjukdomen finns där hela tiden, bara ordlös. En påminnelse om hur vi alla är döende, trots att vi ofta glömmer det tills döden knackar oss i tinningen.

Bokrecension: Is av Anna Kavan (Svenska Dagbladet) 161126

Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?